Att Älska

Skriven av Isabelle, 10 år från Sverige, Skåne.

Jag såg ut över havet. Det var mörkt turkost och i halvmörkret var det väldigt romantiskt när solen sakta gick ner vid horisonten. Jag önskade att jag kunde dela den här stunden med någon, helst önskade jag att jag fick dela den med Simon. Just då ville jag bara stå där och se ut över havet, det var som att se ut över livet och riktigt tänka efter. Jag hade aldrig stått här sedan jag var åtta, när allt stämde och vi var en lycklig familj.
Innan jag fyllde tio hade livet varit normalt, jag hade haft en helt vanlig familj med en mamma och en pappa. Några veckor efter jag fyllt tio började saker och ting förändras en hel del. Mamma och pappa skildes och redan då blev livet tufft för mig. Sedan träffade pappa Jenny och allt sprack. Efter det har jag bara träffat mamma. Fyra hårda, långa år har jag gått igenom utan minsta kontakt med pappa.
- Mathilda?
Jag kände igen den värmande rösten som jag hört så många gånger, den med en orolig liten stämma som inte gick att ta miste på. Jag vände mig om och såg, utan förvåning, min mamma som jag alltid stått väldigt nära.
- Hej, mamma, svarade jag och log snett mot henne.
- Vi har inte pratat på många veckor nu, vad är det med dig? sa mamma.
Jag kunde ju knappast berätta om allt jag varit med om, lidit för och älskat på bara en ynka kväll. Jag kunde inte heller berätta något om min nyfunna kärlek till Simon. Jag svalde hårt och såg på mamma, hon log uppmuntrande.
- Jag har blivit kär, sa jag kort.
Mamma såg konstigt på mig. Hon förväntade sig tydligen ett långt samtal med massa förklaringar och detaljer. Hon bara ryckte på axlarna och såg ner på bryggan. Hon var besviken, det syntes mycket tydligt i mina ögon.
- Mamma, är det något? undrade jag.
- Ja, det känns så fel att inte låta dig träffa din pappa, sa hon sakta och såg upp på mig.
Hon såg med en aning sorg i blicken rakt in i mina ögon. Jag såg hur hon bad om något, men inte riktigt om vad. Lite svagt såg jag en skymt av kärlek i hennes ögon, det hade hon aldrig bett om förut. Jag såg på henne igen.
- Mamma, jag vill vara med dig, ingen annan! Jag valde dessutom själv att jag inte ville vara med honom efter allt det där med Jenny, sa jag allvarligt och koncentrerade mig på hennes glittrande ögon.
Jag hade mycket riktigt inte pratat med henne på länge, inte flera veckor utan flera månader. Vi pratade inte sedan Jenny. Nu förstod jag att alla mina problem hade med Jenny att göra, alla utom det med Simon, det hade med mig och honom att göra.
- Älskling, du är underbar men om du vill vara med bara mig och aldrig träffar din pappa måste jag bli ensam vårdnadshavare och då får du aldrig mer träffa din pappa som en pappa mer, sa mamma väldigt försiktigt.
- Jag vill inte vara med honom, han är inte ens värd mig, sa jag och ögonen fylldes av tårar.
Det behövdes en förklaring till och med för mig varför jag grät, det var verkligen inte alls likt mig att gråta utan stora anledningar.
- Gråter du, Mathilda?
- Nej, det är bara vinden.
Mamma såg sorgset på mig. Det går inte att dölja något för henne, absolut inget. Hon var som en levande lögndetektor . Jag ville bara slänga mig i hennes armar och hålla om henne hårt, men av någon anledning kunde jag inte det. Tårarna rann ännu mer, jag kunde inte göra något åt det. Mamma öppnade sin famn. Jag bet ihop och stoppade tårarna. Jag såg på mamma. Det var något jag var tvungen att fråga henne.
- Varför skildes du och pappa?
- Det är en svår fråga, ett komplicerat svar och en jobbig sanning.
- Att prata är silver, att tiga är guld, lade jag till innan hon sa det. Men kan du inte berätta?
- Jo, men pappa var ju bara så dum. Han trodde att du tyckte mycket bättre om sina kompisar och så vidare än sina föräldrar. Det var nog så det började, men alltså ta det inte hårt, sa mamma och ryckte på axlarna igen.
- Snälla, berätta allt, all sanning! Jag vill inte höra ödets lögn, jag vill höra sanningen.
- Pappa började förlora pengar och bad mig alltid om fickpengar, och inte lite heller! Han bad helt plötsligt om tusenlappar och jag förstod inte varför. Jag fick veta att han träffade Jenny på kvällarna och använde pengarna till att köpa och dricka sig full. Jag är ledsen, men jag kan inte säga mer för efter massor av advokatprat och domstol fick vi båda tystnadsplikt på heltid, sa mamma bekymrat.
Jag svalde hårt. Mamma och pappa, hade de en snyfthistoria som i alla kärleksfilmer? Jag kände hur jag ville sjunka ner i marken och bara försvinna till en annan värld, min älskade fantasivärld. Mamma vände sig om och gick. Men hon stannade upp.
- Älskar dig verkligen, men så är det bara, sa hon och fortsatte sedan in i stugan.
Jag stod kvar en stund. Solen hade precis gått ner helt och jag blundade medans den lätta vinden smekte mitt ansikte. Jag älskade, eller jag älskade i alla fall innan den där dagen. Jag kunde inte förstå något.
Fyra månader senare står jag på samma plats, samma tid på kvällen och tänker. Jag kan fortfarande inte förstå något. Vinden blåste småkallt och hårdare. Jag hörde några steg och vände mig om. Simon, skrek jag förskräckt inom mig.
- Hej, Mathilda, sa han.
- Hej.
- Vad gör du?
- Tänker.
- Vet du vad?
- Nej.
- Jag har tänkt efter en del och tror du..gillar mig.
- Ja det gör jag.
- För jag gillar dig också, väldigt mycket.
- Va?
- Ja, det är sant.
- Älskar du mig så älskar jag dig.
Jag slängde mig om halsen på honom och gav honom en kyss. Varför vet jag inte, det kändes bara så rätt! Han kysste tillbaka och vi bara stod där och kysstes och kramades. Vi stod där säkert en timme innan han släppte ner mig. Han tog tag om min midja och våra närtippar nuddade nästan varandra. Han ville säga något.
- Älskar du mig?
- Om du älskar mig, sa jag och kysste honom.
Jag har alltid längtat efter detta, men jag hade aldrig vetat att det skulle kännas såhär bra. För det kändes verkligen perfekt.
Att gilla är silver, att älska är guld.