En dag med guldkant

När ens liv blir alltför enformigt och man inte känner någon som helst mening med det, behöver man något som lyfter upp en. Det fick jag en gång. Och hur, det ska ni nu få veta.
Jag är en helt vanlig tolvårig flicka som går i sjätte klass. Varför skulle det då hända mej? Mej av alla människor. Men jag fick turen ändå.
En helt vanlig tisdag, jag var hemma och lyssnade på musik. Min käre katt låg bredvid mej. Då åkte dörren upp med ett ryck, på så sätt att jag hörde direkt att det inte var mamma eller något av mina syskon.
Det la min katt också märke till och for upp och fräste mot hållet ljudet kom från, alltså mot dörren. Jag tog av mej mina hörlurar och vände mej dit också. Där satt det en liten räv. Men den såg inte alls ut som en vanlig räv. Den var rosa, och det liksom skimrade om den. Den hade en stor, bred, vit tagg på varje framtass och jag minns inte allt. Den tittade mot mej med oskyldiga, röda ögon.
Nu sprang katten in i garderoben och blev kvar där. Jag själv var inte så lite rädd jag heller. Plötsligt öppnade räven munnen
- Ursäkta, skrämde jag dej? Jag ber om ursäkt.
- Kan du tala? sa jag förvånat.
- Det är väl klart. Jag är ingen vanlig räv. Men det kanske du förstod direkt, svarade den.
- Jo, det förstår jag. Men vem är du?
- Jag brukar kallas för Cattis, sa räven och smög sej in i rummet.
Jag vågade mej ned för sängen och klia Cattis bakom örat.
- Varför är du här? frågade jag.
- Ingen särskild anledning.
Jag översatte de orden till engelska, det blir "No special reason". De tre orden kände jag igen från ett spel. För att vara en tjej är jag ganska intresserad av spel. Tillbaka till ämnet. Det spelet är ett spel med min stora idol här i livet. Jag hamnade i min fantasi en stund och lekte med tanken, att denna räv kunde vara min idol i förklädnad. Men jag viftade bort den och såg åter på Cattis.
- Jaså, svarade jag.
Jag och Cattis pratade en stund om allt mellan himmel och jord.
Helt plötsligt spetsade Cattis öronen och tittade sej omkring.
- Åh. Jag har fått tecken för att gå. Jag måste ge mej av. Men om du vill kan du få ett litet minne av mej.
- Ja, gärna! sa jag, upphetsat.
Cattis blinkade och skrapade på golvet. Plötsligt låg ett gosedjur där, som såg ut precis som Cattis.
- Får jag den? sa jag och tittade på gosedjuret.
- Ja. Varför skulle jag annars gjort det åt dej?
- Tack så mycket, sa jag, och plockade upp gosedjuret samtidigt som jag klappade Cattis på huvudet.
När jag hade lagt gosedjuret i min säng tittade jag mot stället Cattis hade suttit. Nu var hon försvunnen.
Min katt kom fram och började spinna, och allt var som om ingenting hade hänt.
Men det hade det. Och gosedjuret var ett bevis på det.