Varför skapa liv när man ändå ska dö?

Skriven av Fanny, 11 år från gävle.

Jag har aldrig vart så att rädd som jag vart nu.
Känslan av att veta att man snart ska dö, komma upp till
himmlen. Om man äns gör de.
Mamma sa till mej att allt komemr bli bra att jag snart kommer
få komma hem och ligga i min egna säg. Känna det varma täcket över
min kropp och få en godnatt puss innan jag slukar mina ögon.
Mamma ljög, nu ligge jag här.

-Allt kommer bli bra hjärtat,
Haha, nej nej nej dö är det jag ska göra.
Höra mamma gråta utanför rummet och tror att jag inte vet.
Men jag vet väldigt mycket.egravningen
Som när mamma förlora jobbet hon trodde verkligen att jag inte visste.
Hon lådsades som exakt ingenting.
Eller som när pappa dog, hon trodde inte jag visste varför pappa var sjuk.
Att han hade canser. Min pappa var min bästa vän. Jag har inga vänner direkt. Är mest med min hund Zixten. Så pappa var alltid där och stöttade mej. Tills den dagen han dog, På begravningen grät jag inte en ända tår. Jag var riktigt stolt över de. Men jag kände klumpen i magen att allt är slut nu.
Nu ligger jag på östersunds sjukhuset och är snart död.
Hjärtat slår saktare och saktare för varge dag.
Jag hostar blod blandat med slem. Jag önskar pappa var här nu.
Jag vill ha honom hos mej, jag vill ha honoms bamse kram.
Men nu kommer jag iallafall få träffa honom ännu mera.
Det ska ju alltid vara pappa och jag alltid.

Dagen var inträffen, jag kände mej sjukast. Så sjuk harjag alldrig mått.
Jag visste att det var idag jag skulle dö.
Idag skulle jag försvinna ifrån den hemska världen. Det är en sak jag alltid undrat min egna lilla dikt jag hann skriva ner i boken.

"Varför skapa liv när man ändå ska dö, varför kommer sommaren när det ändå kommer snö?"

Sen somnade jag in,, Och vaknade aldrig upp igen.