Svart törst och svart sorg

Skriven av BlackAngel, 11 år.

Smidigt flög jag över grantopparna. Dom svarta vingarna svichar genom luften. Flyga, vingar, svart ängel.
Tja, det var det jag var. Jag, Gabriella, 14 år, en svart ängel. Föredetta en liten svart unge som svikit tusentals ungar, och var väldigt kreativ, och var bra på det. Oftast föredrog jag hjortar som skrovmål, men idag kände jag mer för något mer mänskligare. Typ människor, typ inte. Jag fick lov att hålla mig till djur. Törsten började växa inom mig, slet sig större och större. Det gjorde ont vid brösten, ärret som var kvar efter jag skärde ut mitt hjärta och skänkte det till en varg, som skulle vakta det i tusentals år, gjorde fruktansvärt ont, och det gjorde mig ännu törstigare.
Blod, jag behövde blod! Tankarna svischar i huvudet, likt mina svarta fjäderprydda vingar som nu svichar långsammare, till dom slutar. Likt en pil flyger jag ner i luften, störtar rent ut sagt. Det är då jag ser honom. En kille, kanske 15-16, sitter i mossan, gråter. Jag vet inte om han gråter, men det ser ut som om han gråter.
Hans kropp skakar. Jag hör hans andetag, och jag hör hans kvävande snyftningar, och jag hör hans hjärtslag. En mänsklig varelse ...
Skulle någon märka att denna kille försvinner bort från jordens hemska yta, bort från mänskligheten? Bort från denna värld vi kallar för "Livet och jorden", bort?
Försiktigt landar jag i mossan, ett par hundra meter ifrån honom. Mina perfekta ögon granskar honom, för varje liten centimeter. Han är lång. Kanske 1.80. Jag vet inte. Jag smyger mig sakta närmare honom, närmare en mänsklig varelse. Närmare mänskligheten. Närmare än jag någonsin varit förut som svart ängel. Han tittar inte upp. Det ser inte ut som om han märker mig. Det ser ut som om han bara märker smärta och sorg.
"Vem är du?" Denna konstiga, puckade fråga kommer ut ur mina läppar, så hastigt att jag inte hinner kontrollera min röst. Den är hes, kraxig, men ändå vacker. Först då tittar han upp. Han granskar mig med sina isblå ögon. Jag håller andan. Vafan ska han göra? Kalla mig för missfoster?
"Christoffer, men vem är ... du?" Säger han, tyst, det hörs nästan inte. Jag smyger närmare, fladdrar med vingarna, som för att tyda ' jag är inte mänsklig, jag är inte av samma sort som du är '.
"Gabriella. Kan jag kalla dig för Chris?" Svarar jag lugnt och pålitligt, och sätter mig bredvid honom, men inte för nära. Jag känner hans rädsla.
"Ja, det kan du. Alla gör det, så varför inte du?"
Jag rycker på axlarna, vingarna fladdrar till. Jag tittar in i hans isblå ögon. Jag ser hans små ryckningar i läppen. Jag ser hans rädsla, djupt inne i ögonen...
"Du behöver inte vara rädd för mig. Jag är inte precis farlig" säger jag.
"Så du bits inte?" Ett leende formar sig på hans underbara läppar.
"Nej, det kan jag inte garantera", säger jag och böjer mig frammåt, mot honom. Han flyttar sig inte.
"Lovar du att vara min, och jag vara din, och följa mig, vart jag än går?" Säger jag med spöklik, allvarlig stämma. Han stirrar skräckslaget på mig. Hans leende slutar tvärt. Hans ögon utstrålar mig rädsla än jag står ut med. Jag fladdrar till med vingarna. Dom svarta vingarna, som gör mig till den jag är. Plötsligt växer det ut spetsiga, vita hörntänder ur min munn. Långa, farliga och absolut ett vapen att använda vid lunchen eller middagen.
"Ja, men vad är du?" Viskar han hest.
"En svart ängel ... Och det kommer du också bli", säger jag med darrig röst, och hugger ... Rakt in i hans hals åker mina tänder, igenom. Han stänger ögonen, och snart känner jag hans död växa fram i honom. Jag blundar, suger ut allt blod ur honom, och somnar.
När Chris sakta vaknar, vaknar jag också. Jag ser på hans vingar, på hans svarta hår. Jag inser att känslorna vill mer än att vara kompis med honom ...
"Vad är jag?"
"I skogen."
"VAD är jag?" Frågar han igen.
"En svart ängel ..." säger jag tyst ...