Kristallprinsessan

Skriven av Rebecca, 18 år från Uppsala.

"Nej!" Skriket från kvinnan blandades med musiken från Isflöjten. Hennes violfärgade ögon spärrades upp av skräck och hon höll för öronen för att skydda sig från musiken. Men ingen kunde undkomma en förödande kraften från det magiska instrumentet. Hon fick ett dimmigt uttryck i ansiktet innan hon föll till golvet, fångad i en dröm som mannen skapat. Ett iskallt skratt ekade mellan väggarna i tronsalen och mannen sköt tillbaka huvan på sin kappa. Han kupade sin bleka, långfingrade hand runt den vackra kvinnans haka och betraktade henne med sina kalla, blåa ögon.
"Jo, min lilla prinsessa. Jag får alltid min vilja fram på ett eller annat sätt." Mannen lyfte upp kvinnan i sin famn och satte henne på tronstolen. Han borstade bak hennes svarta, långa hår och klev sedan bakåt för att betrakta sitt verk. Sedan satte han åter flöjten vid sina läppar och spelade en melodi. Sakta förvandlades den vackra kvinnan till en kristallstaty.
"Endast en gång om året skall du lämna din tron. Du skall få dansa på Issjön då vinterns kallaste dag infaller. Ditt riktiga namn kommer glömmas och du skall här efter kallas Kristallprinsessan." Mannen var nöjd med sitt verk. Han började sig ner och plockade upp prinsessans tiara och satte den på sitt eget huvud. En liten melodi förändrade den vackra tiaran till en stor och klumpig krona.
"Som jag sa, min prinsessa. Jag får alltid som jag vill på ett eller annat sätt." Han backade ut ur tronsalen och gick för att uträtta vad han länge längtat efter.

Många, många år efter incidenten hade folket i landet glömt bort den fagra och goda prinsessan. De mindes inte hennes namn för det stod inte att finna i några böcker eller ristningar. Det ända man visste var den konung som nu regerade över deras land, det var en man som hade ett hjärta lika kallt som tundran i norr. Han hade regerat längre än de flesta andra kungar eftersom att han hade mycket längre livslängd än vanliga människor. Dock gick det en sägen om en ung kvinna som endast visade sig en gång om året, på årets kallaste dag, och åkte skridskor på en sjö kallad Issjön. Ingen visste säkert vart denna Issjö kunde tänkas ligga eftersom att kartorna från svunna tider inte längre fanns. Endast de kartor kungen tyckte skulle finnas, fanns. Folket klagade inte, de vågade inte. De som klagade försvann på mystiska vis och kom aldrig mera åter.
En ung man fick en gång höra denna sägen och ville veta om den var sann. Liksom många före honom ville han ut på äventyr och därför passade denna sägen honom. Att finna Issjön, en sjö som tydligen inte existerade. Så, han gav sig iväg på sensommaren. Han sökte i städer han kände till, men ingenstans hade man hört talas om en Issjö. Därför sökte han sig längre norrut, mot tundran. Det var trots allt där det var som kallast.
Vintern kom, men den unge mannen gav inte upp. Till en början hade detta varit ett äventyr för skojs skull men nu började han ta sin uppgift mer på allvar. Tänk om det fanns en Issjö, tänk om det fanns någon innan kungen. Han sökte länge. På vinterns kallaste dag var det för kallt för att söka. Pojken, som nu blivit man, huttrade och frös och försökte hitta drivved för att göra upp en brasa. Just som han samlade ved hörde han ett nynnande. Nyfiken för att se vem det var, utom han själv, som var ute denna kalla dag.
En ung kvinna satt på en stock och knöt på sig sina skridskor. Hon nynnade lyckligt, men ändock sorgset för sig själv. Han kände inte igen melodin, dessutom kunde han inga ord höra. Kvinnan reste sig upp och åkte ut på isen. Den unga mannen betraktade henne medan hon åkte. Hon gjorde piruetter och ibland mönster i isen. Solen steg på himlen, men hon tycktes inte tröttna. Den unga mannen tycktes ha glömt att samla ved och han frös inte lika mycket längre. Han betraktade isen hon åkte på. Det var en sjö, en ganska stor sjö. Snart försvann hon utom synhåll och han klättrade upp för att se bättre, men halkade och gled ner på isen.
"Hur gick det?" frågade kvinnan och tittade ner på honom.
"Det gick bra." Svarade han generat och ställde sig upp. Hon betraktade honom med nyfiken blick.
"Vad gör du här?" Frågade hon tillslut.
"Jag... Letar efter en sjö."
"Ja, då har du funnit en." Svarade hon och stampade med skridskon i isen och log. Han log tillbaka.
"Du har möjligtvist inte hört talas om Issjön?" Kvinnan bredde ut med armen och svarade
"Du står på den." Han tittade sig omkring och plötsligt kom han på någonting.
"Är du möjligtvist..."
"Vadå?" Kvinnan cirkulerade runt honom.
"Ja, flickan på Issjön."
"Jag antar det. Flickan?"
"Öh, ja alltså..." Han vred generat på händerna. Kvinnan skrattade och tittade sedan bort mot solen. Hon suckade sorgset,
"Det var trevligt att träffas. Men jag måste gå." Hon åkte iväg till stocken och började plocka av sig sina skridskor.
"Varför då?" frågade han och skyndade efter så fort han kunde, vilket inte var speciellt fort eftersom att han inte hade några skridskor. Hon tittade på sin skridskor innan hon svarade.
"För att om jag inte gör det, förvandlas jag till kristall förevigt." Den unge mannen tittade oförstående på henne.
"Vad menar du?" Hon suckade, satte på sig skorna. Sedan berättade hon hela historien för honom.
"Det är därför jag måste tillbaka till slottet." avsluta hon med, hängde skridskorna runt nacken och började gå.
"Kan man inte bryta förtrollningen?" ropade han efter henne och sprang ifatt henne. Hon suckade, men lät honom gå med.
"Jo, det går. Men det är farligt."
"Inga problem." Hon tittade på honom för att se om han menade allvar. Hans ansikte sa att han menade vad han sa så hon fortsatte.
"Du måste ta ifrån trollkarlen Isflöjten och hålla den i ljuset från solen. Men förtrollningen kan bara brytas så länge jag är i kött och blod, inte kristall."
"Det betyder att vi inte har så mycket tid på oss." Konstaterade mannen och hon nickade.
"Kanske inte tillräckligt med tid."
De fortsatte under tystnad tillbaka till slottet, en gammal byggnad med tinnar och torn täckta med snö.
"En gång i tiden såg det inte ut såhär. Då hade vi gräsmattor och trädgårdar. Men trollkarlens flöjt förvandlade allt till is och vinter." De betraktade trollkarlens verk medan de gick in i slottet. Hon fortsatte in i tronsalen där tronstolen stod. Han följde efter.
"Än är solen uppe, en liten tid kan vi umgås. Sedan måste jag återvända till kristall och vänta ett helt år innan jag får en dag i frihet." Den unge mannen tyckte detta var förskräckligt och han ville nu mer än någonsin hjälpa kvinnan och han fick sin chans. Steg ekade mellan väggarna och kvinnan vände sig förvånat om.
"Fort, göm dig!" Väste hon åt mannen och han gömde sig bakom den ända föremålet i rummet, tronstolen. Just som han ställt sig därbakom slogs dörrarna upp och in steg en lång, blek man med kalla, blåa ögon.
"God dag, min prinsessa." Han gick fram till henne och hon tog ett steg bakåt.
"Se så, inte ska vi vara sådana." Sa han, men lät henne vara. Han log ett kallt leende innan han tittade ut genom fönstret mot solen. Han fick en glimt av hat i blicken när han betraktade den varma solen.
"Jag har ett erbjudande till dig, min prinsessa." Hon visste vad han skulle säga, som så många gånger förut.
"Gift dig med mig och jag häver förbannelsen."
"Du vet mitt svar. Nej och åter nej."
Medan samtalet mellan kvinnan och trollkarlen pågick betraktade den unge mannen trollkarlens rygg. Trollkarlen hade fäst flöjten i byxremmen. Den unge mannen tittade på kvinnan och tecknade åt henne att få trollkarlen att backa.
"Men min prinsessa, tänk på allt du skulle kunna få. Diamanter, rubiner, klänningar, smycken ja allt du vill ha." Den unga kvinnan såg på den unge mannen, klistrade på ett leende.
"Verkligen, berätta mer." Hon tog några steg framåt och det förvånade trollkarlen tog några steg bakåt. Kvinnan fortsatte snabbt efter och trollkarlen stannade. Han hade ett litet triumferande leende på läpparna. Den unge mannen sträckte ut handen för att ta flöjten. Dessvärre var den för långt bort. Han måste smyga fram och hoppas på att inte bli upptäckt. Långsamt smög han framåt, vidrörde vid den kalla flöjten. Trollkarlen slog då ut med armarna för att illustrera hur mycket prinsessa kunde få om hon gifte sig med honom och den unge mannen var tvungen att backa ett steg.
Det var nu eller aldrig. Den unga mannen kastade sig fram och slet ur flöjten ur bältet. Trollkarlen utropade förvånat och morrade sedan i ilska.
"Ge tillbaka den, pojke!" Den unge mannen backade snabbt mot fönstret. Solen var på väg ner.
"Vad försöker du göra? Hit med den, sa jag! Lyd mig!" Trollkarlen puttade undan den unga kvinnan som ramlade till golvet. Den unge mannen stod nu vid fönstret och höll upp flöjten. Oturligt nog för honom hade solens strålar försvunnit. Trollkarlen skrattade kallt.
"Ha! Vad trodde du att du skulle kunna åstadkomma? Ingen fjant som du kan besegra mig!" Bakom honom började kvinnan att sakta förvandlas till kristall. Hon tittade förskräckt på den unge mannen. Skräcken grep tag i den unge mannens hjärta. Nu fanns det inget ha kunde göra. Nu var det slut.
Men just som han tänkte det, sken solens sista stråle in genom fönstret och på Isflöjten. Ett "Ånej!" hördes från trollkarlen och sedan hördes den mest vackraste av toner. Trollkarlen var dock inte lika vacker att varken se eller höra på. Hans hud sprack upp på flera ställen och ljus strömmade ut från honom. Han skrek ut sin vånda och löstes sedan upp i ett klart ljus och Isflöjten lika så.
Tystnades föll och sedan hördes ett skratt. Den unga kvinnan var fri. Hon dansade och kramade om den unge mannen. Han skrattade han med, de kände sig lättade. Det var över. Hon var fri. Utanför började den magiska isen smälta och den grönska som en gång fanns kom åter. Den krona som trollkarlen burit blev åter prinsessans tiara. Glädje och solsken kom åter och den unga mannen blev snart kung i riket när de två gift sig.
Vad hände med de som mystiskt försvunnit? Jo, den förstrollning som legat över dem försvann och de kunde återvända hem till sina familjer. De levde sedan lyckliga i alla sina dagar.