Kan adrig förlåta... aldrig glömma

Skriven av Emmelie, 12 år från Stockholm.

Jag vänder mig om. Det är ingen där. Jag kniper jackan hårdare åt mig. Börjar springa. Det har börjat regna. Allt mer blir regnet större. Snart brusar det runt mig. Jag vill vända mig om, se om du förföljer mig. Men jag vågar inte, jag kan inte. Allt hopp är borta. Tårarna rinner ner för min kind och jag blir blöt inuti jackan. Just nu vill jag bara bort. Se till att ingen kan såra mig mer, precis som du gjorde. Bara lita på mig själv, ingen annan. Jag börjar springa fortare. Regnet gör det tungt men jag biter tag. Vinden blåser mig i ansiktet och försöker få mig att backa, men inget kan ändra mig nu. Nästan hemma nu. Bara en liten bit till. När jag nästan är hemma ser jag honom. Han står vid porten med huvudet nerböjd. Jag sacktar ner även om jag bara vill rusa för bi honom. Precis vid min port står han. När jag kommer närmare reser han huvudet och tittar på mig. Han har gråtit och med sina bruna ögon tittar han på mig likt en hund valp. Jag går förbi honom utan att se, utan att känna, försöka att inte tänka. Men jag kan inte låta bli. Allt är mitt fel...