barfota flicka

Skriven av Kakan :3, 11 år.

Jag heter Mathilda och jag lever på medeltiden, det är år 1300 och jag om mina syskon svälter. Min moster – min mamma dog – brukar för varje månad kasta bort en av oss. Vi är 12 ungar. Vi är:
Sisilia – 13 år John – 11 år Mathilda – 14 år (jag) Lucy – 10½ år Daniella – 9 år Daniel – 8 år David – 7 år Josefine – 6 år
Kerstin – 5 år Britte – 4 år Lillian – 3 år Valdeman – 2 år


Vi svälter mer och mer. Moster kallas för Sarah, men jag vet inte om hon heter det. Hon säger i allefall att hon kallas för Sarah. Förut jobbade Sarah på ett kloster, låååångt bort. Så långt bort ingen av oss varit. Men hon rymde, för en munk hotade henne med livet. Sen så gömde hon sig. Nu har hon klippt sig och slängt sina gamla kläder. Det var Tisdag, och moster sa åt oss att gå till en gamal gumma med en filt som hon beställt för pengar. Min moster Sarah sydde kläder, och dom brukade vara riktigt fina. Men vi fick nöja oss med våra kläder. Slitna, och smutsiga.


”Mathilda, du och Sisilia kan väl gå till Vera med den här filten? Ta betalt också!” ropade Moster Sarah. Sisilia och jag var kompisar, det skiljde ju bara ett år mellan oss. Sisilia och jag gick fram till Moster Sarah. ”Det kan vi göra”, sa jag. ”Ja, och får vi gå till skogen sen?” instämde Sisilia. Jag brukade kalla Sisilia för Sissan. Sissan brukade kalla mig för Matti. Men Moster Sarah sa till oss att vi inte fick kalla varandra för det. Och vi lydde. Men när hon inte såg eller hörde, brukade vi kalla oss för ”fattig lappar”.


Moster Sarah var en mycket sträng person, men det kanske ni redan fattat? Moster Sarah gav mig korgen, och Sisilia tog filten och lade i filten i korgen. ”Hur mycket betalt?” undrade jag. ”Det vanliga!” svarade Moster Sarah.


När Sisilia och jag gick hand i hand, kom jag på mig att jag tänkte på Matthias. ”Vem kastar hon bort nästa gång?” undrade jag. ”Jag tror att det blir du”, sa Sisilia, ”för du är ju äldst”. Plötsligt hörde vi hur någon stannade framför oss, och vi stirrade in i ett par hotfulla, svarta ögon. Fulla med hämd. ”Jag söker Vendelah”, sa mannen och tittade på oss, med blicken full av avsky. ”J . . . ja . . . jag vet ingen . . . Vendelah . . . ” stammar jag fram. ”Dåså, ni kanske ljuger?” Mannen plirar med sina ögon. ”Nej det gör vi inte, vi svär vid alla Helgons namn!” säger Sisila.


Mannen står kvar en stund. ”Jag har hört att hon kallas Sarah nuförtiden.” ”Nejdå, vi känner ingen Sarah, förresten finns det fullt med Saror i landet. Kolla i nästa by, så kanske du finner den du är ute efter”. Mannen suckar: ”hur ska jag veta att ni talar sanning?” så smackar han oväntat till och for fram i galopp, på sin häst.


”Det kan inte vara sant!” säger jag, ”jag menar; . . . ” Sisilia tittar lugnt på mig med sina bruna, lugna, vackra ögon. Jag tittar tillbaka. ”Moster Sarah är smart.” Sisilia ruskar om mig. ”Och jag tror att hon lurar dom. Hon är ju ändå 67 år, hon ska ju dö snart för fasiken!”


Men jag blir ändå inte lugn. Jag litade inte till 100% på det Sisilia sa. Nu står jag utanför gumman Veras hus, och Sisila hade gått in med filten. Jag hatar när folk inte vet vad dom pratar om. Och jag tror inte att Sisilia vet vad hon pratar om. Och så oroar jag mig över att jag ska bli utkastad. Kan livet bli värre? Jag är faktsiskt . . . rädd. Rädd för att svälta. Rädd för döden. Moster Sarah sa att döden inte var farlig, inte alls. Men jag trodde henne inte, inte alls.


Det var måndag, och det är en ny månad. Moster Sarah ska välja ut EN som hon ska kasta ut. ”Eftersom Mathilda är störst, så får du kastas ut. Iväg med dej, Mathilda!” Moster Sarah ger mej en hård spark i baken, sen så går jag ut, och darrar. Det är höst. Kallt är det också. Jag börjar gå längst närmsta väg. Går, går och går. Det gör ont i benen. Och fötterna. Kylan sprider sig i min kropp. Jag lägger mig ner under en gran, och somnar.


Jag vaknar av att magen knorrar. Det känns som om jag har ett ett stort hål i magen. Men det har jag inte. På vingliga ben ställer jag mig upp, och hela kroppen skakar. Av hunger. Av kyla. Av gråt. Mina fötter är iskalla. Det är säkert 5 plus ute, och under natten var det säkert minus. Det ligger is på alla vattenpölar. Jag undviker graciöst att kliva rätt ner i det iskalla vattnet.


Under dagen blir det allt varmare. Jag börjar gräva på jorden. Jag tänker göra en grav, åt mig själv. Under mina naglar var det fullt med jord, smuts och bakterier. Det värkte i en tand, jag hade ett hål i ena tanden. ”Adjö världen” sa jag, och la mig tillrätta, och fick ner all jord över mig.


Efter ett tag slutade jag andas, och stängde ögonlocken. Nu skulle jag få det bra i himelen. Det var jag säker på. Plötsligt började jag sväva – eller min själ svävade upp. Upp till himelen. Jag tittade ner, såg Moster Sarahs stuga en sista gång. Jag log. Det kändes underbart. Plötsligt såg jag en kvinna.

Med ett lyckotjut flög jag fram till henne och kastade mig i hennes famnar. ”Mamma . . . ” snyftade jag.
SLUT!