Min kanin Dixi

Skriven av Dixis matte Saga, 11 år från Alltså, vilket språk?.

Jag hade tjatat om en kanin i en evighet.
Mamma sa alltid – Nej, du kommer tröttna på den.
– Kommer jag inte alls! svarade jag då.
En dag, när jag precis hade somnat, stormade mamma in i mitt rum. Jag var alldeles groggy, jag är alltid groggy när jag sovit en stund. Mamma såg upphetsad ut. Vad ville hon?
– Saga, jag har hittat en annons med kaninungar i rättvik! jublade hon.
Jag tänkte "wtf, skulle jag få en kanin nu?". Sen på morgon visade mamma bilden på kaninungarna.
Dom var supersöta!
8 små blandras-kanin-ungar. Dom var korsade mellan lejonhuvad kanin och dvärgvädur.
Jag ringde min kompis Nora (som nu är min bästis). Hon blev jätteglad, för det var hon och jag som kom på att jag skulle ha en till kanin. Jag hade en när jag var liten, men den dog.
Nu, när vi satt i bilen, babblade jag och Nora på. Vilket kön skulle den ha? Vilket namn? Hur skulle den se ut?
Tillslut var vi framme.
När vi kom in till kaninungarna, smälte jag bokstavligen.
Det var 8 söta kaninungar i olika färger!
Vita, brokade, och jättemånga färger. Så såg jag en liten grå kanin, som jag tog upp.
Den var jättetam och började slicka mig på fingret.
Jag kände direkt, det var den här jag vill ha!
Sen så tog jag upp några fler, men ingen var lika gosig som Dixi.
– Den här vill jag ha, sa jag till min mamma.
– Inte den här då? sa mamma som fäst sig vid en brun och vit kaninunge.
– Nej, den här är det! sa jag och tog upp Dixi igen.
Och så blev det. Nu var hon tingad! Hela vägen hem babblade jag och Nora på om kaninungarna.
Jag tyckte såklart att Dixi var sötast.
Men Nora tyckte att den vita var sötast. Eller, den var vit, med svarta öron.
Men den fastnade jag inte för, inte alls.
Det var något med den som jag inte tyckte om.
Jag skulle få vänta i 6 veckor innan jag fick hem Dixi.
Jag kom ihåg den dagen, då jag skulle hämta hem Dixi.
Jag var jättenervös.
När mamma och jag satt i bilen, var jag tyst. Jag väntade på Dixi.
Sen, när vi skulle åka hem, hade jag en liten söt kaninunge i mitt knä, som var min, MIN DIXI!
Jag satt i buren hela kvällen. Hon gillade det.
Vi älskade varandra från första stund.
Nu, efter ett år, är hon en riktigt bra hoppkanin, men vi har inte tävlat ännu (men ska kanske).
Hon älskar att vara lös på trädgården, eller i trädgårdslandet.

Nu har du läst legenden om Dixi.
//Dixi och Saga