Den bästa kvällen i mitt liv

Skriven av Lina, 11 år från Sollentuna.

"Buzz, tjejen, du har fått ett SMS!" lät min mobil från min ficka. Jag stönade, plockade upp mobiltelefonen och höll på att slänga den i väggen, men ångrade mig. Istället tryckte jag upp SMS:et för att se vem som skickade det. Det var Alex. Igen. Jag suckade och läste det. Självklart stod det: "Förlåt för det som hände. Förlåt mig. Snälla! Ring mig."
Rynkade pannan när jag förstod att om jag inte förlät honom, skulle han prata illa om mig till Tobias, hans bästis och min förelskelse. Jag skakade på huvudet när jag tryckte på knappen RING bredvid hans namn.
"Hallå?" Han svarade efter första singnalen. "Det är jag, Alex." Sa jag uppgivet när jag kom på att jag hade dolt nummer. Ännu en anledning till varför jag hatade mig själv, jag var så glömsk!
"Sanna? Wow! Jag trodde inte att du någonsin skulle ringa till mig!" Jag fnissade till när jag såg hans runda ansikte lysa upp i ett strålande leende. Åh! Varför kunde jag inte bli kär i honom istället för hans bästis? Alex var ju kär i mig! Det skulle göra allt så mycket enklare!
"Eh... Förlåter du mig?" frågade han försiktigt. "Jaja, det vár ju ändå inte så farligt!" Svarade jag. "Bra! Vill du komma på min fest?" frågade han sedan, ivrigt. "Nja... Jag vet inte riktigt..." svarade jag tveksamt. "Kom igen! Alla ska vara där! Till och med Tobias..." tllade han med mystiskt tonfall. Jag suckade. Alex hade listat ut att jag var kär i Simon för flera månader sedan, men han hade lovat att inte säga något. "Okej då." svarade jag. "bra! Fredag klockan sju!" svarade han. "okej." svarade jag uppgivet. Sedan lade jag på, jag orkade inte prata mer.

Det är fredag, klockan är halv sju, jag var duschad och färdigsminkad, men jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle ha på mig. Det var frustrerande. Jag stönade så högt att mamma oroligt kikade in genom dörren. "Jag vet inte vad jag ska ha på mig!" Klagade jag.
Mamma bet sig i läppen, som om hon tvekade över något. Sedan sa hon: "Sanna, egentligan hade jag tänkt att spara den här till något speciellare tillfälle men..." Hon tystnade och drog fram en underbar klänning. Jag flämtade till drog åt mig den och tog den över huvudet. När jag släppde ner den över magen kunde jag inte säga ett enda ord utan bara glodde på gestalten i spegeln. Klänningen var kolsvart men den skimrade av guld i solen, den satt tajt på överkroppen (och den fick mig ändå att se smal ut!) och släpptes ut i en lös kjol med hur många underskolar som helst. Armarna var små puffar som skimrade mer än något annat i solen. Jag sprang fram till mamma och kramade om henne, hårt, men försiktigt, jag ville inte förstöra den inbakade flätan jag kämpat så för. Sedan sprang jag ner för trappan och tog på mig skorna, ett par svarta, högklackade sandaletter. Jag funderade på om jag någonsin skulle kunna klara mig igenoom hela kvällen i dem, så jag tog med ett par svarta gympaskor också.
Sedan kollade jag på klockan. fem i sju. Jag skulle hinna gå. Så jag hämtade en plastpåse från köket och stoppade ner gympaskorna i den.
Sedan började jag springa. Tre minuter i. Skulle jag hinna på klockslaget? tror det, sdet var ju endå bara ett kvarter bort...
Jag sprang så fort de höga klackarna tillät mig.
Jag tittade på klockan när jag skulle ringa på. Jag hejdade mitt finger när jag såg att det var trettio sekunder kvar.
Tio... nio... åtta... sju... sex... fem... fyra... tre... två... ett... Rrring! Jag hade tryckt fingret mot dörrklockan, precis på sekunden. Jag var alltid så punktlig.
Dörren öppnades med ett ryck, och innanför stod en Alex, iförd i vit t- shirt och blå jeans. Hans ansikte lös upp i samma sekund som han såg mig. "Sanna! Du kom! Välkommen in!" Sedan klav han åt sidan så att jag kunde kliva in. Hallen var stor, men inte ens i närheten av hur stor vardagsrummet var. Vardagsrummet måste ha varit stort som hela mitt hus, och lite till. Sedan kände jag en lätt knackning på axeln. Jag vände mig om. Och där stod Tobias med ett brett leende. "Punktlig som alltid?" frågade han och flinade. Jag kände att mina kinder var blossande röda. "J- ja självklart" svarade jag blygt. Tobias ansiktsuttryck skiftade från nöjd till allvarlig. "Vad gjorde jag för fel? Sårade jag honom?" tänkte jag panikslaget. Men sedan frågade Tobias med mjuk röst: "Får jag chans på dig?" Jag bara glodde. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag samlade mig snabbt "Va? Ja!" svarade jag och log. Innan jag visste ordet av, så böjde han sig fram och kysste mig. Det var en snabb kyss, men intenciteten i den gick inte att ta miste på.
Jag log för mig själv. Jag bara visste att detta skulle bli den bästa kvällen i hela mitt liv. Jag bara visste det.