Skydds Ängel

Skriven av Julia Karlsson, 14 år från Nyköping.

Saker blir nästan aldrig som man tänkt sig. Saker förändras. Ena sekunden är allt perfekt, i nästa stund är det hemskt...

Det var regnit och blött. Överallt fanns färgen grå; himlen, molnen, asfalten, husen av betong, farsans bil. Bara den röd-oranga färgen på träden gjorde att man kunde överleva...

Då och då lystes den mörka, svart-grå himlen upp av klara lysande blixar. Deras sken gjorde att man kunde se vägen ordentligt. För även om lyset på bilen lyste upp vägen såg man inte klart. Allt regn gjorde att sikten försämrades. Eller så var det bara så att lyset var dåligt. Jag åkte ju i min Dodge Charger 69. Det var en bil att vara stolt över. Visserligen var den risig och lacken var avrostad på vissa ställen men, den gick i vått och torrt. Ljudet av motorn var som rösten ifrån änglar, dess säten var mjuka som kuddar, stöddämparna gjorde att det var som att köra på moln... Jag fnittrade till för mig själv. Ända anledningen till att jag ville ha en Dodge Charder 69 var för att ¨General Lee¨ i ¨The Dukes of Hazzard¨ var en sådan bil. Den filmen var den bästa filmen man någonsin kunde se.

En blixt lyste upp himlen och allting omkring mig. Min blick for ner på hastighets mätaren; 120 km/h. På en 70 väg. Jag svor tyst för mig själv. Bromsarna var inte de bästa... blött underlag... mörkt... många djur trivdes i dessa skogar... Men jag visste denna väg alldeles för bra, om någon i världen kunde blunda och köra denna väg så var det jag. En till blixt lysste upp himlen; i skogsbrynet såg jag ett djur, eller en varelse. I ren panik ställde jag mig på bromsen. Däcken skrek protesterande, hela karossen gnisslade och efter några hundra meter hade bilen stannat. Jag tittade mig omkring och gick sedan ut. Ingenting hade blivit skadat; varken något djur eller bilen. Möjligtvis däcken dårå, men jag hade reservhjul hemma. Jag suckade, en suck av ren tur, att jag sett det där. Det var säkert bara en buske eller ett konstigt träd jag sätt. Med radion på högsta volym, jag hade en jättebra och ball baslåda i bilen, gasade jag iväg och passade på att göra en burnout.

Jag tittade mycket noggrannare på hastighets mätaren nu. 70 km/h. Bra. Endå gasade jag till, upp till 120 igen. Det här var en raksträcka på cirka en kilometer. Den var lång och bra. Dessutom brukade jag köra fort här. Yttligare en blix lyste upp himlen och på vägen framför mig såg jag en människa. Än en gång ställde jag mig på bromsen, men jag lyckades inte stanna tillräckligt fort. Jag såg mannen, för det var en man, flyga över hela motorhuven, upp på taket och ner på bakluckan, för att sedan glida ner på marken. Gråten bildades i halsen men istället för att gråta, jag var ju den tuffa typen och killar gråter inte i allafall inte 18 åriga, så började jag svära på mig själv. När alla svenska svordommar var -Removed- började jag med de engelska, sedan finska, tyska, bosniska... Jag steg ur bilen. Motorhuven var tillknycklad precis efter en människas kropp. Oron steg i mig... Man såg krapet efter kroppen på taket... jag gick runt för att mötas av en chock.

Det gjorde jag också. Bakom bilen låg ingenting. Absolut ingenting, inget blod, hår, hudflagor... Inget. Jag pustade ut. Men endå tänkte jag... Jag körde ju fort. Fort in i bilen och sladda runt den. I ljuset såg man inte mycket och en tanke slog mig; det regnade men inga blixtar lyste upp. Jag gick längre bort ifrån bilen för att se om jag hittade något. Fortfarande ingenting. Lyset slocknade. Något rasslade till brevid mig... och attackerade mig.

I det mörka ljuset såg jag att det var en människa, jag kände det också. Han var otroligt stark. Snabbt hade han brottat ner mig. Hans ögon glödde som en perfekt bädd av kol och glöd att grilla oxfilé på. Andetagen han tog var korta och snabba, som om han var exalterad eller väldigt otålig. Händerna var iskalla och, konstigt nog, torra. Vilket gjorde hela situationen ännu konstigare och läskigare. Nu lyste en blixt upp allting och jag såg vita tänder gnistra i hans mun. Jag ryckte till, försökte att rycka mig loss .Ifrån ingenstans kom ett ord upp i huvudet; vampyr. Det var vad mannen var! Ett leende sprack upp i hans ansikte, som om han visste vad jag tänkte. För att försvinna när ett trummhinne spräckande, blodisande, mörkt, ilsket och hest vrål hördes. Både han och jag spärrade upp ögonen när vi såg vad det var som hade vrålat. Det var ett djur; ungefär stort som en häst. Huvudet var som en blandning av en alligators och en hästs huvuden. Det hade långa krökta horn, som en stenbocks eller en bagges. Mellan hornen och en bit ner på dess nacke fanns fjädrar, liknande en fasantupps skjärtfjädrar fast grå. Bröstet var kraftigt men resten av kroppen var smal och spinkig, man såg ryggkotorna och revbenen. Det var som om den intr hade ätit på ett bra tag. Dess svans vart kort och böjd, med lång päls på undersidan. Hela djuret var täckt av fjäll, grå till färgen, förutom vingarna, de såg ut som grå sammet som hölls upp av en ställning av långa fjälliga fingrar. Ögona var mörkt gröna.
Djuret morrade och visade en rad av vassa tänder. De var perfekta att slita upp kött med. I en snabb rörelse var djuret över mig och mannen. Den satte tänderna i vampyren och slungade iväg honom. Han landade på ryggen, men kom snart upp igen. Väsande som en ilsken katt attackerade han djuret. Det morrade, reste sig på bakbenen och landade på honom med kloförsädda tassar. Med klorna djupt inborrade i hans bröst, morrade djuret och visade än en gång sinna vassa tänder. Sedan röt den. Denna gång var det ett lungt vrål, inte likadant som det första utan mycket snällare på någotvis. Den vände sig om, mot mig.
¨Frukta inte. Jag gör dig inget ont.¨ sa den men munnen rörde sig inte, jag hörde den i tankarna.
¨Vad är du?¨ Denna dumma fråga ploppade upp i huvudet och jag frågade den.
¨Din skydds ängel.¨
Jag log. Den var inte vacker, inte hade den fjäderprydda vingar, ingen gloria, den var inte människolik. Den var inte perfekt. Men den var min skydds ängel.