men en dag, det vet jag<3

Skriven av vem annars? <3, 12 år från skåne, var annars? <3.

"han är helt trög ju, han fattar inte! "

jag satt på en sten vid vattnet. Det var mitt i sommar natten, och stenen var svagt värmd av solen fortfarande. Bakom stenen var en björk, En stor.
Inte en chans att man såg mig från det stora millitär-liknande tältet.
jag såg ut på det spegelblanka vattnet och suckade.
Stjärnorna lyste starkt och klart, dom speglade sig som drottningar i vattnet.
jag visste att han inte gillade mig. Han hade ju "Lina", dom var ihop.
han sa att jag var två på listan. men det var säkert lögn..
jag suckade igen och tänkte på att det skulle bli vi.
Han låg i tältet och drömde om Lina, och jag satt här och tänkte på honom.
jag hörde hur två av dom andra tjejerna fnittrade och gick ut ur tältet. Dom viskade och skrattade. Dom var påväg till bajamajorna.
Men jag behövde inte oroa mig för nåt. Min sovsäck var uppstoppad med min lägerfilt och min kudde. Och jag satt skyddad framför björken.
jag såg upp på den stjärnklara himlen och knäppte händerna: "Käre snälla gud, gör så att han inser, att det ska bli vi. Jag gör vad du än vill, amen."
Jag visste inte om jag egentligen trodde på gud, men jag bad ibland.
jag visste att det inte var lönt att be om kärlek, det lönade sig inte.
men jag kunde inte låta bli att hoppas. Jag kunde inte sova, för jag hade en pirrande känsla i min mage. Det var en bra känsla. jag visste vad den betydde. Något bra. Då får jag alltid pirr i magen. Det behöver inte vara nåt stort bara som att få en kaka, eller, en...kyss... Nej, vad tänker jag?!
Jag visste att det inte skulle bli vi, men jag hoppades iallafall.
jag sa högt för mig själv; Om endå.. Då såg jag hur han dök upp bakom björken. Om endå, vaddå? han log. vad gör du här? jag blev förvånad och glad på samma gång. Ah, jag sa att jag behövde gå på dasset.
Han och jag började prata och han satt sig bredvid mig på stenen.
han tystnade och sen viskade han; Lina har gjort slut... Jag tröstade honom, och sa; jag gillar dig för den du är, även om inte hon gör det.
Han vände sig mot mig, och jag förstod vad som skulle ske. jag vände mig mot honom, och vi lutade oss sakta fram, just då, insåg jag att detta var meningen, han visste att jag var här, han visste, och han kom.
Precis innan vi rörde varandras läppar, precis innan jag skulle få känna hans värme, Jag kund ehöra hans andetag. Hans hjärta. DÅ hörde vi att det kom nån hit, vi satt oss normalt och Vi såg hur en av dom andra tjejerna kom fram. Vad gör du här?! Du sa att du skulle på dasset och ledarna undrar var du är. Sen såg hon på mig, Men jag trodde du låg i din sovsäck och sov!
Hon kollade konstigt på oss två och fnittrade.
Det blev tyct och han va röd i ansiktet, sen klämde jag fram ett; trodde ja!
jag fnittrade och kollade på honom. Han gav mig en blick jag aldrig fått från han innan. Men jag visste att det inte skulle bli nåt.
Men en dag, det vet jag<3 Då inser han, då blir det vi.
men är det försent då? Gillar jag han fortfarande då?? blir det försent..?
Efter lägret, efter sommarlovet, var han som vanligt igen. Glömt den natten, det lägret. Glömt mig. Men jag glömde inte natten, inte lägret..
men en dag, det vet jag!<3
(en berättelse som är lite sann, lite inte<3)