Ett sista farväl

Skriven av Maria Gustavsson, 10 år från Nassjö.

Du står och gråter ner min man Jenny.Om jag bara hade kunnat prata människospråk hade jag sagt till dig att inte vara så ledsen. Ett hästliv är mycket kortare en ett människoliv,det är naturens gång. Visst skulle jag önska att jag fotfarande var ung och stark så du och jag kunde få många fler goda årtillsamans.Men jag är gammal och sliten nu,det känner jag i hela kroppen.Ryggen och benen värker och synen är nästan borta helt. Det är länge sedan vi två kunde sticka ut och rida tillsammans.Nu har sjukdom och olderdom tagit överhanden och jag ser igentligen fram imot att få slippa alla plågorna.Innerst inne försår du det också,för din pappa har förklarat för dig att det vore djurplågeri att låta mig leva längre. Mina tankar vandrar tillbaka till förstagången vi träffades ,Jenny. Tänk att det är mer en elva år sedan!
då var jag tålv och i toppform.du var inte mer en två och du köt av rädsla första gången när din pappa lyfte upp dig på min rygg så att du skulle få rida på "ållen.sedan slutade du att vara rädd och köt av glädje i stället.
Du fick dina första ridlektioner på min rygg,trots att jag egentligen var för stor.En ponny skulle passat bättre men du skulle rida Bamse och inte någon dum ponny.Egentligen kände jag mig rätt smickrad tror jag.
Nu hör jag ljud av en bil som närmar sig.Det är vetränären som kommer för att ge mig sprutan som ska ta bort mig från den här världen.
Vi har haft många hårliga år du och jag,Jenny.
Men allt har ett slut och nu är slutet kommet för mig.
Gråt inte Jenny.
Tänk i stället på allt fint vi har haft tillsamans.
Tänk på mig med glädje, inte med sorg.
Det är allt jag ber dig om nu.