En gång i månaden

Skriven av Lina, 10 år från Sollentuna.

Jag vågade inte tänka på vad som väntade mig i natt. Jag hoppas att det bara var en dröm, men ärret är ju där. Det är så stort så synligt just där på min arm. Jag kommer inte ihåg varför jag fick det, men jag har ju mina aningar. Jag vet inte hur länge jag kommer kunna gömma det för alla andra. För det syns ju så tydligt... och jag kan ju inte ha långa ärmar hela året. Ånej! solen har gått ner! Jag kastade mig ner på det våta gräset och väntade... och väntade. Då kände jag hur det ryckte i musklerna när de utvidgades. Jag kände hur det gjorde ont i ögonen vilket betydde att de hade bytts ut. Det började dunka kraftigt i öronen sedan så försvann det helt och sedan kom det tillbaka. Mina händer kröktes till tassar och mina fingrar blev sylvassa klor. Jag kände blodsmak i munnen när mina tänder blev längre och vassare. Min näsa drogs ut och förenades med munnen. Min kropp blev längre och kröktes till en lätt bågform. Mina fötter blev längre och mina tår blev till naglar. Sedan så blev mina armar längre och bredare, och mitt ena ben blev till en svans. Efter det så började det växa hår överallt på mig. Sedan efter det så var den smärtsamma förvandlingen klar, men jag visste att min blodtörst skulle komma när månen kom fram, för nu så kände jag mig precis som en vanlig människa. Då kom det en pojke ut ur ett hus vid skogskanten, han var ungefär i min ålder (fjorton, femton) hade ljust hår och var väldigt lång för sin ålder. Jag tittade upp mot himlen och flämtade till, månen höll på och komma fram. jag försökte att säga till pojken att gå men ut ur min mun kom bara ett dovt morrande som fick pojken att snurra runt. Då visade sig fullmånen helt och jag kände hur blodtörsten kom. Jag reste mig upp medan jag morrade dovet (med mening den här gången). Jag kastade mig efter pojken och välte omkull honom. Just när jag skulle bita dödsbettet så försvann månen. Jag fick kontrollen igen och hoppade bakåt. Pojken däremot låg kvar på marken med vidöppen mun. Jag gick fram och nosade försiktigt på honom och kollade ifall han var död. Helt plötsligt kastade sig pojken fram och skrek: "VARG! VARG! VARG I BYN!" Jag hoppade förskräckt undan och försvann utom synhåll. Det tog hela natten att kunna komma fram från mitt gömställe utan att bli sedd. Precis när solens första strålar nådde mig hade jag lyckats komma tillbaka till mitt hus. Jag visste att jag var dömd föralltid, och jag visste att det skulle hända samma sak vid varje fullmåne, så det var bara att vänja sig. För det är ju trots allt bara en enda gång i månaden!