Säga "nej" till sin mamma = svårt .

Skriven av Saga Malm, 10 år.

Stjärnorna glimmade och jag vände mig om och såg rakt på Cecilys aniskte. En förvänd grimars, det var hennes ansikte. Hon muttrade några ord om fördärvade killar och tjejer som bara lever med kläder och smink.
- Är det något eller?
Cecily såg buttert på mig, som drog efter andan. Jag skulle just säga det om henne, när Joker (min häst) råkade snubbla över en rot.
- Det är ingenting .... sa jag snabbt.
Det verkade vara för snabbt, för Cecily såg misstänksamt mot mig med sin lugg över ögonen. Hon såg farligt ut. Jag drog efter andan, vad skulle hon säga nu? Jag plirrade med ögonen, men Cecily var smartare än jag trott .
- Nåt är det säger hon och klappar Kexi på halsen.
Kexi är Cecilys häst, han heter igentligen Kex Choklad .

Sedan så skänklar hon på Kexi och säger uppmuntande till honom:
- Ja gubben, vi ska galoppera nu!
Kexi förstår direkt. Han sätter fart, och det går kusligt fort. Jag vill gråta, slita i mitt hår. Kexi och Cecily är på väg mot stigen med dom halkiga rötterna. Jag ser att Kexi halkar, går omkull och Cecily får Kexi över sig.
- Kom igen Joker! skriker jag och vi galopperar till stället.

Jag ser att Cecily är nästan död. Jag fumlar i fickan, och hittar telefonen.

Senare kommer ambulansen, och jag får gå till mig. Cecilys ansikte är fullt med blod, och hon mimar till mig: "ta hand om Kexi ..."

Jag vaknar kallsvettig och att mamma sitter bredvid mig.

- Så ja säger mamma som jag var ett småbarn (!).
- Va? mumlar jag och ser mig omkring.
- Du sov igen säger mamma .
- Vad är klockan?
- 2. Sov nu!

Men jag kan inte sova, har inte mamma förstått det eller?

"Världen var ett suddig blek sörja och svetten rann. Hennes hår var klibbigt av blod, och hennes lungor kändes som gamla ... rostiga bilar som brummar uppför en brant backe."

Jag visste, att jag skulle hälsa på Cecily, men vågade inte alls det. Hon skulle skälla på mig, rena tortyren enligt mig.

- Är du vaken?
En röst väcker mig till verkligheten, mammas röst.
- Ja säger jag och ser på mamma.
Mamma skrattar.
- Du ser ut som en zombie ju!
Jag ser ner på mig själv, men ser inget.
- Gör jag? undrar jag.
Mamma skrattar ännu mer.
- Okay, inte då.

Senare när vi äter frukost spänner hon ögonen i mig.

- Har du hört att Cecily råkat ut för en olycka?

Jag sväljer.
- Ja ... Jag var ... Ärsch skit samma.
Mamma ser allvarligt på mig.
- Var du med? undrar hon.
Nu suckar jag.
- Ja.

Mamma ser strängt på mig.

- Är ni vänner?
Och vad skall jag säga på det?
- Nja ... Inte precis säger jag.
- Ovänner?
- Inte precis ...
- Gå och tänk då ! säger mamma.
- Okej okej ... Ta´t lugnt, vi har hela ... OJ!

Jag kollar på klockan, fem i åtta.

- Vi pratar mer senare, ses efter skolan! ropar jag .
Jag springer till skolan.

- Hej! säger Emy.
- H - eej säger jag avaktande.
- Var är Cecily?
- På sjukhus.
- Är ni ovänner?
- Ja.

Jag sa "ja" till Emy!

Senare efter skolan sitter mamma och väntar på mig med allvarligt blick.

- Hej.
- Hej.
- Är ni vänner?

Jag tar ett djupt andetag, och säger:
- Nej.