dagboken är borta!

Skriven av Elvira Axén, 14 år från Uppsala.

Det var ett tag sen. Men jag kommer fortfarande ihåg det. Varje gång jag tänker på det så får jag ont i magen och jag känner mig urdum! Efter den dagen har jag inte pratat med någon annan för utom mina föreldrar och min lillebror. Men inga av de snälla ord de väller över mig får mig att glömma det som hände. Den dagen. 14:e november.
Det var en tisdag och jag var jättepeppad för att jag hade just skrivit ut min dagbok och jag skulle visa den för Pernilla, min bästis. Den var säkert lika tjock som en harry-potter-bok och jag hade skrivit allt i den. Och med allt menade jag allt från vad jag gjort under dagen till mina innersta kännslor, och det vara bara Pernilla som skulle få se den! Ingen annan.
Jag såg Pernilla som hoppade hopprep med Rut och Lilly på skolgården. Rut och Lilly var också bra vänner, men inte lika bra som Pernilla. För Pernilla är den enda som har ett fint smeknamn till mig, Ella. Jag har alltid velat heta Ella, men mamma och pappa döpte mig till Elvira, det är inte helt fel, Men Ella är finare.
När Pernilla såg mig så sa hon hejdå till Rut och Lilly och sprang fram till mig.
- Hej, Ella! Jag fick ditt sms, så du har skrivit ut dagboken! Det måste tagit långt tid.
- Hej hej. Jag det tog ett helt år!
- Oj! Jag önskar jag också var lika intresserad av att skriva, det skulle vara kul att ha en dagbok. Jag läser hellre.
- ja, jag har märkt det! Du läste ju ut en bok tjock som en och en halv bibel på fyra dagar!
- hehe, den var ju bra!
- jaja
Sen tog jag henne i armen och vi gick in till klassrummet.
Inne i klassrummet var det kvavt som alltid och på tavlan stog det vad vi skulle göra under denna lektion. "kort genomgång" och sen snett under "uppgift inlämnas". Jag och Pernilla satte oss på en bänk vid fönstret. Ute sken solen och jag längtade redan till rasten då jag kunde visa min dagbok. In i klassrummet klev läraren och alla hade satt vid sina bänkar. Hela lektionen pratade han om mattetal jag inte hade nån aning om hur man skulle räkna ut och i slutet av lektionen lämnade jag in min färsiga uppgift om arean på mitt hus. Inte en jättebra uppsats, men den dög för att jag skulle få godkännt. När lektionen änterligen var slut så sprang jag och Pernilla ut till busskuren och jag grävde fram dagboken ur väskan.
- Oj va fin den var! Sa Pernilla och pekade på de mörkröda slingrande linderna som gick tvärs över boken.
- Tack, sa jag och kännde mig stolt. Ska jag läsa den första sidan? Frågade jag och öppnade boken.
Pernilla nickade och lyssnade nyfiket.
- den 14 november 2008, började jag. Idag har jag och Pernilla varit på stan och handlat inför Ruts fest. Jag köpte ett rött halsband och Pernilla köpte en jättegullig prydnadsnalle. Jag önskar jag och Pernilla kunde vara oftare, för hon är varldens bästaste! Jag fnissade till på bästaste för jag tyckte det lät lite fånigt, sen fortsatte jag. När vi var på stan så träffade vi Peter, han är så snygg! Han frågade oss om vi skulle på Ruts fest och vi sa ja. Och sen så... Jag stannade till. Jag hade kommit till en mycket personlig del som jag glömt att den fanns på den första sidan.
- Vad? Frågade Pernilla.
- Eh, inget... Det tog slut där... hehe, konstigt, jag försökte slingra mig.
- Försök inte! Sa hon. Det är något om mig eller hur!
- Nej, nej! Inte alls! Det tog bara slut där!
Plötsligt blev Pernilla riktigt förbannad och skrek nästan.
- Säg då!
- Men, nej! Jag sa ju att det inte stog något där!
- Jaja, visst visst, sa hon ironiskt.
sen satt vi tysta ett tag och Pernilla satt med armarna i kors. Jag stoppade ned boken i väskan igen och av någon anledning tog jag upp min antekningsbok som såg precis lika dan ut som min dagbok.
- Jag lovar. sa jag tyst och böjde mig mot Pernilla.
Plötsligt fick Pernilla spratt och ryckte åt sig min antekningsbok i en så snabb rörelse att jag knappt hann med. Jag blev förskräckt och sträckte mig mot boken för att få tag på den. Men Pernilla reste sig upp och sprang sin väg. Jag visste att jag aldirg skulle få tillbaka boken. Så envis som hon var. Istället för att springa efter henne så började jag att storgrina.
"tänk om det där hade varit min riktiga dagbok!" tänkte jag "Jag var så förskräckt att jag själv knappt kunde fatta det!" Men sen kom jag på vad snopen Pernilla kommer bli! Haha hon skulle öppna den och förvänta sig en hel bok med mina hemligheter som hon så gärna ville veta, men det enda hon skulle se var mina matte-och tyskaantekningar. Då slutade jag att gråta och började istället att skratta. Jag reste mig upp och tog min väska och började gå mot skolan. Jag fnissade på vägen dit. Jag hade avslöjat Pernillas riktiga jag! Hon var bara en girig liten unge som alltid skulle lägga sig i. Men sen så upptäckte jag att efter det här så skulle hon aldrig våga prata med mig. Hon skulle vara så arg på mig för att jag har en hemlighet som hon inte visste. Jag skulle förlora min bästis. För alltid.