ibland så har man bara sån tur!

Skriven av Felicia, 13 år från Sverige (Ystad).

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Där stod han ju lika oskyldig som den dan då han fria till mig. Men det är ju inte honom jag älskar, det är inte honom jag vill ge min hand till. Jag ska försöka att säga rätt namn och inte säga det där andra namnet som jag tänker på. Okej nu är det dags "ta det lungt" sa pappa innan han tog min arm i sin och började gå. Jag kunde inte ens le mot honom jag kände ingen kärlek till just honom. När jag kom fram till altaret så slutade musiken att spela och jag tittade på alla människor som satt där och beundrade oss, men de visste inte att det skulle vara över fortare är de trodde. Och helt plötsligt några rader bakom den främste så sitter han den man jag egentligen vill dela mitt liv med. Men det är bara en dum tanke och helt sjukt att jag ens kan tänka på honom fortfarande jag kom visserligen inte över honom senast vi var ihop men jag trodde aldrig att det skulle sitta i fortfarande."Oh nej!" tänkte jag "nu är det dags för löftena va fan ska jag säga jag har inte ens skrivit några". Där stod han helt oskyldig och där satt han helt jävla snygg och söt och alla medel man kan komma på för någon som man gillar så mycket. "Tager du Taylor Wilson denna Kristen Robertsson till din äkta maka och älskar henne i nöd och lust till döden skiljer er åt?" sade prästen. "Ja" "Oh nej nu var det min tur, okej kristen du är stark och du är kan göra detta." "Tager du Kristen Robertsson denna Taylor Wilson till din äkta make och älskar honom i nöd och lust tills döden skiljer er åt?" " Jag är hemsk ledsen men jag kan inte så...............nej." " Va fan håller du på med?" " Jag är ledsen Taylor men jag kan inte gifta mig med dig.....................det finns någon annan." "Jaha och vad heter han?" "Han heter Robert Stewardson." Sen bara gick han förmodligen bara för att han är för känslig och kan inte håla inne tårarna. Senare på kvällen så ringde det i telefonen "oh nej ety är robert vad ska jag säga" tänkte jag för mig själv. "Hej" hörde jag från andra sidan telefonen "hej" hörde jag mig själv säga tillbaka. "Du........det där om bröllopet! vad det mig du menade eller vem var det?" Jag lade på luren och sprang upp för trappan och kastade mig i sängen av grät hur hade han listat ut att det var honom jag menade det finns väl fler Robert Stewardson i världen mer än honom. Helt plötsligt hör jag ett knack. Det hörs som om det kommer från ytterdörren.Jag vågar inte gå ner och kolla för när jag var lite så läste jag mycket om att man ska aldrig undersöka ett ljud om man aldrig har hört det förr och det hade ju inte jag så jag blev i min säng. Helt plötsligt knackade det på dörren "hallå" sa jag lite nervös i rösten. Jag fick inget svar tillbaka och det var ju lite lättande så jag borrade ner huvudet i kudden igen och efter bara några sekunder så öppnar jag de igen och får se en gestalt stå och iaktta mig när min syn har klarnat så ser jag att det är Robert Stewardson som står där med em bukett med rosor och et paket med choklad i en hjärtformad ask. Han lägger blommorna och chokladen på sängen och sätter sig bredvid ochtar min hand och frågar frågan jag länge har velat höra. "Kristen Robertsson vill du gifta dig med mig?" "Ja, ja, ja ja" sa jag ett hundratals gånger innan han hade uppfattat det. Den här gången visste jag vad jag skulle ta mig till jag skulle vänta på att pappa kom och tog mig i min arm och musiken började spela sen skulle jag bara gå fram och kolla min man rakt in i ögenen och säga "JA". Det gjorde jag också och ett halvår senare så var jag gravid 9 månader senare så fick vi en liten dotter tillsammans som heter .......................Reneesme. <3