Vad som helst...

Skriven av Jenny, 13 år från Bankeryd.

Jag vaknade av att sjömannen ovanför mig snarkade så att bara han själv kunde sova. På grund av detta så var det full fart på däcket redan nu. Jag sprang upp till däcket för att se vad nattpatrullen hade tagit med sig.
"Ah" sa en röst när jag kom upp. "Där är du, Will."
Jag höjde blicken och såg kaptenen stå där med en flicka i ena handen och ett svärd som var riktat mot flickan i den andra. Flickan hade på sig en smutsig, vit-rosa klänning, hennes guldblonda hår var uppsatt i en vacker frisyr som fick hennes lysande, tårblanka, blå ögon att fram hävas och fräknarana på näsan och kinderna visade mig att hon inte var en ängel, utan en helt underbart vacker flicka.
"Vad är det med mig?" frågade jag när jag kom till sans igen.
"Du får ta henne till fängelse hålan" svarade kaptenen och slängde flickan mot mig. "Se till att hon inte rymmer!"
Flickan överraskades av kaptenens plötsliga rörelse och stapplade mot mig. Hon höll på att trilla ihop framför mig men jag fick tag i henne.
"Ja,sir" sa jag, fortfarande med flickan i famnen.
Jag tittade ner på henne och såg hur hennes blick såg nyfiket, skräckslaget och förvånat på mig.
"Kom nu" sa jag med spelad tuffhet och hjälpte henne ställa sig upp. "Nu går vi."
Jag tog tag i hennes arm och drog med henne ner under däck. Vi gick snabbt förbi den snarkande sjömannen och fortsatte ner en trappa till. Där stannade jag, fastän det ver en trappa till till fängelse hålorna. Flickan kikade nyfiket över min axel för att se vad som fanns framför oss.
Jag vände mig mot henne och log.
"Förlåt för det där" sa jag och strök undan en blond hårlock som hade lossnat. "Vad heter du? Du ser lite vilsen ut."
Flickan började rodna och slog snabbt ner blicken.
"Jag heter Julie" svarade hon och såg upp igen. "Du verkar inte vara som de andra piraterna."
"Jag är väl inte det" svarade jag och såg hur hennes ögon blev blanka av tårar.
"Jag vill inte!" utbrast Julie gråtande och kramade mig. "Jag vill inte in i fångelse. Jag har ju inte gjort något!"
"Ta det lungt" viskade jag och smekte henne över håret. "Jag tänker inte låte någon skada dig. Jag gör vad som helst för att få vara med dig. "
Julie kramade mig hårdare och hennes tårar gjorde min tröja alldeles blöt. Jag kramade också henne hårdare. Att tröjan var blöt gjorde inget. Värmen från henne kropp gjorde mig alldeles varm och lycklig, och jag önskade att jag kunde ge henne samma sak. Jag såg mig omkring, och såg en hög med säckar.
"Kom" viskade jag och satte mig i säckhögen.
Julie följde lydigt med, och när vi hade satt oss börjde hon prata igen.
"Jag saknar mina föräldrar" snyftade hon. "Jag får aldrig se dem igen. Jag får aldrig bråka med Julius, jag får aldrig mer krama mamma, jag får aldrig mer diskutera med pappa och komma med ideer till hans arbete. Jag får aldrig se dem mer...!"
Jag kunde inget göra. Det enda jag kunde göra var att krama om henne ända tills hon hade gråtigt färdigt...

Vi hade suttit i högen rätt så länge när Julie äntligen tittade upp.
"Du..." sa hon och såg på mig med blanka ögon. "Jag vet inte vad du heter."
Jag lyfte lite på huvudet och såg på henne.
"Hörde du inte vad..." började jag men insåg snabbt att kaptenen säkert var ett känsligt ämne för Julie. "Will" sa jag i stället. "Jag heter Will."
Julie nickade och la ner huvudet igen. Jag såg på henne. Jag kunde inte låta bli. Det verkade säkert konstigt att jag såg så mycket på henne.
Julie vred på huvudet och såg rakt på mig.
"Eh.. Eh...!" stammade jag och försökte komma på en bra förklaring till att jag stirrade på henne.
Julie struntade i mig och hävde sig upp så att hon kom i jämn höjd med mig. Jag såg på henne och kände hur kinderna hettade. Julie lutade sig närmare. Jag fortsatte att stirra på hennes läppar. Hon lutade sig tillslut den sista biten fram och kysste mig. Jag stirrade förvirrat på henne. Men tillslut struntade jag i det och besvarade hennes kyss.

När jag vaknade andra gången den dagen var det för att kaptenen skakade om mig.
"Bra gjort, Will!" sa han glatt. "Men nu ska vi inte ligga här och sova! Vi ska fira! Kom upp när du har vaknat riktigt!"
Jag såg med sömndrucken blick på när kapatenen gick upp till däcket.
"Julie...?" frågade jag och såg ner i mitt knä, där hon senast hade legat när jag sett henne.
Hon var inte där. Jag rusade upp och sprang direkt till fängelse hålan (Jag vet inte varför). Där stod en av sjörövarna, vid namn Jack.
"Jack?" sa jag. "Vad gör du här?"
"Jag satte in fången åt dig" flinade Jack och gick mot trappan. "Prata med henne du, om du vill alltså."
Jag följde Jack med blicken och såg sen mot cellen. Där inne satt Julie och såg tomt framför sig.
"Julie!" ropade jag och sprang fram till gallret.
Julie såg upp.
"Will!" ropade hon och sprang till gallret hon med. "Åh, vad jag är glad att se dig! Jag trodde att du hade glömt mig."
Hon började gråta och jag sträckte ut hande och smekte henne på kinden.
"Jag kommer aldrig glömma dig, Julie" svarade jag. "Och jag lovar, jag kommer göra vad som helst för att rädda dig!"