Varför jag?

Skriven av Jenny, 13 år från Bankeryd.

Jag ville absolut inte tro det doktorn just hade sagt. Aldrig att jag hade en obottlig cancersjukdom. Aldrig att jag bara hade dagar kvar. Aldrig att jag inte skulle få se Erik mer...

Men han såg mig ju endå inte i skolan. För honom var jag bara en obetydlig tjej i klassen. Óch för mig var han den enda som dög. Tusen och åter tusen ahde frågat chans på mig, och tusen och åter tusen killar hade jag nobbat. Erik var den enda!
Men nu så hade den där jävlaskitdoktorn kommit och sagt att testerna visade att jag hade cancer. Jag svimmade ju bara!
De på sjukhuset ville inte låta mig gå sen med mina föräldrar, så jag stannade.

Timmarna i sjukhussängen blev till dagar, dagarna till veckor och varje dag tillbringade jag genom att stirra ut genom fönstret och se på fåglarna som seglade över himlen. Lika fria som molnen. Så fri som jag ville vara...
Ibland kom några kompisar från klassen på besök. De berättade hur tråkigt det var utan mig och hur killarna jämt och ständigt pratade både illa och bra om mig.
"Du måste komma hem snart, Klara" upprepade de gång på gång. "Snälla!"
"Jag kommer snart" lovade jag. "Vänta tills jag blir frisk bara."
Sen gick dom.

En dag så var jag extra trött. Jag visste att mina föräldrar skulle komma den dagen. Men jag ville ändå sova.
Så jag stängde ögonen.
När jag öppnade ögonen var jag inte längre i sjukhuset. Jag var hemma.
I köket. Mina föräldrar satt cirka en meter framför mig vid bordet.
"Mamma!" skrek jag glatt och sprang fram till bordet. "Pappa! Är ni inte glada över att se mig?!"
Jag såg förvånat på dem var de inte glada? Varför hälsade de inte?
Jag kikade över mammas axel och såg tidningen som låg framför dem. Jag såg rakt på en bild av mig. Och började gråta.
Det var inte bilden som gjorde mig ledsen, utan texten nedanför:
Klara Nyman hann bara bli femton år innan cancersjukdomen tog hennes liv. Hon är myccket saknad av sin familj och sina vänner.
Jag stod inte ut mer. Jag rusade gråtande ut genom dörren och av en ren vana sprang jag till skolan. Ingen var där. Jo förrästen. En var där. Erik. Han stod med ryggen mot mig och såg ner i marken.
Jag gick fram till honom och ställde mig precis bakom.
"Erik" sa jag och sträckte på mig. "Förlåt för att jag inte sa detta när jag levde, men... Jag gillar dig. Gillar dig mycket, riktigt mycket. Rent ut av sagt så älskar jag dig. Jag vill veta om du gör detsamma. Jag vet att du inte kan höra mig, men ändå. Jag älskar dig, Erik!"
Jag kramade honom bakifrån och släppte honom sen. Jag såg på honom enda tills han gick bort i från mig. Först då accepterade jag att jag var död. Sen sprang jag. Jag vände mig aldrig bakot så jag såg inte att Erik vände sig om och såg mot mig och jag såg inte orden han hade skrivigt på marken:
"Jag älskar dig fortfarande Klara..."