Utan dig

Skriven av Agnes, 14 år från Örebro.

-Stanna! Stanna Bella! Prata med mig! Skrek han efter henne medans tårarna rann.
-Och varför, VARFÖR skulle jag vänta på dig Adam? Du svek mig, du krossade mitt hjärta! Ropade Bella tillbaka medans hon grät hysteriskt och sminket rann ner för kinderna.
-Bella! Jag bad inte om att det här skulle ske! Det är inte mitt fel!
-Inte.. I-inte DITT fel?! Det var DU som sa var han fanns, det var DU som sa hur man tog sig dit, det var DU som gjorde det Adam! DU och ingen annan!
-Det var inte jag som GJORDE det Bella! Det var hon! Inte JAG!
-Men snälla, snälla Adam TÄNK om du inte skulle ha sagt var han var och hur man tog sig in skulle inte HON kommit dit! Skrek Bella och började springa genom skogen igen. Hon sprang så fort att hon inte såg roten sticka upp ur marken, och hon snubblade. Bella försökte att resa sig men hon hade för ont i foten. Hon såg Adam komma springande mot henne.
-RÖR MIG INTE! Vrålade Bella när han kom närmare.
-Bella! Snyftade Adam och börja gå sakta mot henne. Jag visste inte vad hon skulle göra! Hon ville veta om honom, inte kunde jag veta att hon skulle döda honom! Snälla Bella förlåt mig! Men Bella vi måste härifrån hon kommer snart! Snyftade Adam i tårar.
-Men Adam.. Jag kan inte gå, jag har nog stukat foten. Snyftade Bella.
-Jag kan bära dig!
-Nej det kan du inte! Inte hela vägen igenom skogen!
-Jo det måste gå!
-Nej, lämmna mig här!
-NEJ! Sa Adam och tårarna forssade nerför hans kinder. Han försökte att bära henne men det gick inte så länge förän han var tvungen att släppa ner henne.
-A-adam snälla lämmna hä-är. Viskade Bella, så tyst att bara Dan kunde höra henne.
-NEJ! Nej, Bella jag kan inte lämmna dig här! Hon kommer, hon kommer att d-döda dig!
- Men Adam..
Mer än så hann inte Bella. En svävande kvinna, med krit vit hud och långt vågit mörkbrunt hår. Som blåste lätt över den böljande långa ljust blå klänningen. Hon öppnade munnen och sände ut ett förfärligt skrik ut i natten. Efter mindre än två minuter kom en svart hop av stinkande fula varelser.
- Frashia trëbin gárich! Väste kvinnan som nu såg helt galen ut, hennes ögon var helt vita och hon visade tänderna när hon pratade. När hon uttalat orden anfallde varelserna Bella och Adam. De måste ha märkt att Bella var skadad för de anföll henne först. Men Adam slängde sig över bella och varelserna sköt pilar och rev på honom istället.
-ADAM! Nej! Låt honom vara! Sluta släpp honom! Vrålade Bella panikslaget. Varelserna vände inte ens en bliick mot henne. Bella reste sig upp och sprang, utan att tänka på den bitande smärtan i foten. Hon tog den lilla dolken hon hade hållt i sin hand och stack in den i kvinnans hjärta. Kvinnan ramlade ner i mossan och lämmnade kvar ett förvånat ansiktsuttryck i ansiktet. När kvinnan dog dog även varelserna. Bella såg sig om i skogen och såg en svart hög vid en stubbe. Bella sprang dit och fick se Adam ligga där livlös oxh söndersliten. Hon höjde dolken och och sa
-Vi sa föralltid. Om du dör dör jag. Adam jag kommer hålla det löftet jag älskar dig Adam! Du var mitt allt, utan dig finns det inget att leva för. Sedan stack hon dolken i sitt eget hjärta och föll omkull bredvid det som en gång varit Adam.