Violetta drömmar, silverdolken

Skriven av Ida, 14 år.

En grov och torr hand slet i min arm. Jag kände hur den brände, som små flammor uppstod. Jag hindrade mig från att skrika. Lukten av bränt trä och rök roslade i halsen och så en annan lukt, en lukt som var unken som jordkällare men fuktig som i en regnskog. Ovanför oss tornade sig en gestalt likt en häst i ansiktet och en kropp som en gigantisk falk.
Drakens majestätiska skugga dansade i en pojkes skrämda ögon bredvid mig. Han kunde inte lura mig, hur högt han än höll huvudet kunde ingen lura mig att pojken. Om så bara för några sekunder haft skräckinjagande rädsla i sina nobla korpsvarta ögon. Jag blundade, hade jag också haft det? Jaquline stod vid min sida, hon hade ett besynerligt uttryck i hennes vackra porslin ansikte. Trots att vi badat i sunkmark, gått till knäna i leran och inte sovit på flera dagar såg hennes ansikte fridfullt och vackert ut som en porslin docka. Hon kollade på mig och hennes skarpa violetta ögon blixtrade.
Tornet visade sig vid skymningen och jag slet åt mit Jaqulines hand. Hon tog tag i min i sin andra och drog bort den försiktigt. hon blundade och inte en ända rynka visade sig i ansiktet. Var hon så säker på att dö att hon gett upp? En av väktarna gick med tunga steg och gav inte från sig ett ljud. Inte ens löverna flyttade sig när han likt svävade förbi. jag drog i Jaqulines arm och hon tog upp ögonen. Som om hon visste vad som oroade mig sa hon med lätt röst
Bry dig inte Ellie.. de är inte. hon blundade och sa inte ett ljud. En av väktarna hade rivit ett stort hack i hennes arm med en taggig vispa och det sipprade blod ur den skadade armen. Trots det sa hon inte ett ord och jag sa inget. Jaquline hade sagt innan vi åkte att man aldrig skulle ge någon av dem tillförställningen att se en gråta, man skulle inte ge någon den. Om man gråter så tror folk att man är svag och kör över en direkt. Jag tog upp min smutsiga hand och lät ett finger dra genom såret. Blodet slutade droppa och förutom den söndertrassliga skynket hon bar om sina axlar var armen ren från blod och såret såg flera veckor gammalt ut. Hon skakade på huvudet i en varning.
De kan se dig Ellie. Hon väntade inte på ett svar och vände sitt mörka glansiga hår för att titta bort mot horisonten. Tornet var nära oss nu och Jaquline sa med tunn röst som lät anorlunda.
Böndernas blod, vilket sammanträffande. Rösten dröp av sarkasm och när jag såg mig omkring märkte jag att flera folk börjat vakna upp. Jag såg in i Jaulines violetta blixtrande ögon och vände mig åt fel håll.
Det är inte våra själar som intresserar dem, det är våra kroppsliga ting! röt jag och alla vände sig om.
Låt dem inte komma in, vad har ni då kvar? resten av orden drunknade av en annans röst. En manlig hatfull röst som gav en illning genom ryggraden.
Bravo! han klappade slappt händerna och gick med raska steg mot mig. med en slank hand tog han tag i min hals och med en darrande hand reste han mig mot skyn. något blixtrade till och för ett ögonblick trodde jag det var silverdolken som skimrade som lila i hans hand.
Av ren onska har du skapats och av en ren själv ska du dräpas! Ett dovt mullrande sköt genom kungens strupe innan han föll ihop. Bakom honom stod Jaquline med ett tindrande leende på sina läppar och en guldig pil genom hjärtat.
Av jord har jag skapats, av jord ska jag återbli. hon föll ihop och jag höll hennes fridfulla ansikte i mina händer. Mina gåvor funkade inte längre och jag skakade på huvudet, smutsiga ränder efter tårarna bildades på kinderna.
Av guld har du skapats och vid den som älskar dig kommer du alltid leva kvar. jag pusades hennes bleka panna och hon log.
Jag gillar den teorin. Hon tog sitt sista fridfulla andetag.