Olyckan

Skriven av Julia, 11 år från Sverige.

En dag vaknade jag av att solen sken mig i ansiktet. . . Jag gick ner till frukosten och trodde att mamma var nere och skulle hjälpa mig med att packa väskan så jag rusade ner men köket var tomt. . . Sen kom jag på att dom var på en fest i går och kanske inte skulle ha kommit hem igår utan idag. Jag packade läxorna, frukten och böckerna. Till frukost åt jag några knapriga havrepuffar med mjölk. Sen såg jag att klockan var mycket så jag gick ut för att låsa upp cykeln. Efter ett tag var jag halv vägs på cykeln till skolan. När jag var framme ställde jag cykeln vid cykelstället och gick in i mitt klassrum. Timmarna gick och efter rasten fick jag reda på en hemsk nyhet så jag trodde att jag skulle dö. . . Mamma och pappa skulle inte komma hem idag. . . Dom skulle aldrig komma hem. Dom hade dött av en fick bomb som hade kastas in igenom fönstret. Ingen på festen överlevde. Jag fick hoppa av skolan ett tag för jag skulle vänja mig att bo på hotell för föralldralösa ungar. Iförsig skulle jag aldrig gå i skola igen om jag inte blev adopterad. Hannes (chefen i hotellet) tilldelade mig ett rum. Jag skulle dela med Sophie. . . Det var en tjej som var i min ålder och hade lockigt, ljusbrunt hår. Hennes ögon var så fina att man tyckte dom var magiska. Också blev hon adopterad snabbt. Från den stunden började jag drömma. . . Jag kunde drömma om vad som hälst till exempel att djuren kunde prata och träden kunde gå. När vi var ute i skogen med skolan på hotellet som hade börjat i förrgår brukade jag oftast gå vilse och släppa mina tankar fria. . . Alla i klassen tyckte jag var konstig och höll sig ifrån mig men jag brydde mig inte för jag tänkte oftast på något annat. I skogen på fritiden brukade jag drömma om att få en familj igen. Att bli älskad, men inte en på miljonen skulle någon vilja ha mig. Jag var så annorlunda. Men sen komma jag på vad min gamla kompis brukade säga . . .
- Om du ber kommer du må bra och gud lyssnar alltid på dig. Men dom orden slängde jag mig på sängen och sa
- Snälla gud, om du finns kommer du lyssna på mig, kan inte jag få en familj och bli hel igen?
Jag väntade och väntade men efter tre månader hade en ny familj kommit för att adoptera ett barn. Ett barn som kunde vara jag. . . En timme senare kom Hannes och steg in i mitt rum och sa
- Detta är Jonna som är 12 år gammal och pekade på mig.
Det var en familj som bestod av en mamma och pappa. Jag hörde inte vad dom sa men dom sa något till Hannes som gjorde honom lycklig. Lite senare kom mamman och pappan in och sa
- Nu har vi adopterat dig så vill du följa med oss hem?
Och om jag ville . . . Jag kastade mig i deras famn och sa
- Tack, tack så mycket. . .


SLUT (påhittad historia)