De dödas svar!

Skriven av matilda, 10 år från marieholm.

Allt hände innan jag var född, allt det onda, det slapp jag. Jag och min mamma slapp undan det onda.
Pappa, Simon och Klara ofrade sig för oss, kan man säga. Egentligen tog det onda pappa, Simon och Klara till fånga och lät oss gå. Men så kan man egentligen inte säga till kompisarna.
Jag heter Lissie och min mamma heter Ramona. Vi bor i en lägenhet i södra delen av Stockholm. Mamma och jag. Ensamma bor vi där. Ja vi har en hund också förstås. Hunden heter Rellie. Rellie är 8 år och i köpte henne på internet för 500 kronor.
Jag har sagt till mina kompisar att pappa, Simon och Klara dog i en bilolycka, innan jag var född.
Ja egentligen tog det onda pappa, Simon och Klara innan jag var född. Jag var i mammas mage men jag syntes inte. Annars skulle det onda tagit mamma med.
Vi fick ett bidrag när vi sagt att pappa och mina syskon var döda. Vi får 4000 kr var i månaden. Jag får själv ta mina pengar för att köpa mat och kläder. Nu låter det ju som min mamma är jättedum och så men, hon är jättesnäll men vi har jättelite pengar. Mamma har inget jobb, och dem enda pengarna vi får är bidraget.
En dag var jag uppe på vår "vind". Egentligen är det inte en vind utan ett rum vi har i lägenheten som är inbyggt i väggen. Jag tittade på alla saker som varit Klaras och Simons. Massa barnleksaker och ett jättefint gammalt skrin. Oj ett skrin! Vad konstigt, de kunde knappast ha råd med ett sådant skrin. Skrinet hade små, små blommor i guld och blått. Jag tog med skrinet ut från "vinden" och visade det för mamma.
"Det gammla skrinet", sa mamma.
Hon tog försiktigt det gammla skrinet ur min hand som om det varit en porslinsfigur. Hon försökte öppna det fast det var låst.
Mamma skyndade sig till nykelskåpet i hallen och tog nycklen som fanns högst upp i skåpet. Jag hade alltid undrat vad den var bra för och hade varit på väg att slänga den en gång fast jag hade känt en kuslig känsla när jag tog i nycklen. Nu tog mamma den som ingenting så jag brydde mig inte om att påeka det jag hade känt.
Mamma skyndade sig in i köket och öppnade skrinet. Genast fylldes rummet med mystiska röster.
"Tack det var bättre", sade en flickas röst.
"Oh jag tycker inte om att vara spöke, man kan inte sitta på något bara så du vet mamma", sa en pojkes röst.
"Det måste vara vår dotter", sa en äldre mans röst"vad heter du lilla vän"?
"Detta är din pappa, Simon och Klara", sa mamma"det onda stängde in dem i detta skrinet och lät dem vara där i hela sitt liv tills någon med nyckelen öppnade skrinet och lät dem komma ut".

Alltså så var vårt hus hemsökt, eller rättare sagt v var hemsökta. Klara och Simon följde alltid med mig till skolan och pappa följde med mamma till hennes jobb som hon till slut fick. I skrinet låg också 3 miljoner kronor.
Vi klarade oss och flyttade till ett bättre hus. Där vi levde i alla våra generationer. Men denna sagan slutar inte med ett lyckligt slut. Vi var tvungna att ständigt fly ifrån det onda och alltid försvan pappan och barnen men mamman och barnet i magen slapp undan.


Slut