Utanför

Skriven av Deprimerad.

Hon var utanför. Det var rast, som vanligt, och Milla var ensam. Som vanligt. Ingen ville vara med Milla. Inte ens Hami. Hami hade nya vänner. Milla trodde att hon också skulle få några vänner, men de bara skrattade åt henne och kallade henne för elaka saker.
"Milla!" ropade någon och Milla vände sig om. Lite längre bakom henne stod Hami och hennes bästa vän, Saga. Hami flaxade med ena armen medan hon höll ett fast grepp om Sagas tunna midja. "Kan du komma en stund?"
"Visst ..." svarade hon och linkade ditåt. Plötsligt så föll hon baklänges och hamnade på bakdelen.
Alla som fanns runtom henne skrattade. Alla utom en. Den som inte skrattade var Max, klassens kamratstödjare. Han var den mest seriösaste personen Milla hade träffat.
"Vet du en sak?" undrade Hami ivrigt och brydde sig inte om de andra barnens skratt.
"Vet inte ..." mumlade Milla lågt och reste sig upp. Återigen föll hon. Denna gång framlänges. Med ett ryck viftade hon automatiskt med handen mot Max håll och Max drog upp Milla på fötter. Tjejerna började fnittra och knuffas vid åsynen och Milla fräste lågt åt dem.
"Oh la la!"
"När äger bröllopets fina natt rum?"
"Är ni ihop, Milla?"
Frågor och utrop kom från alla håll. Milla blev rasande. Snabbt vände hon ryggen åt Max, och såg rakt i Hamis ögon. De var nästan genomskinande av lögn.
"Du har fått ett öknamn." Det var Saga som pratade.
"Och vad är det för något?" väste Milla fram och naglade fast den ängsliga Hami med blicken.
"Jag ... ska ... nog ... gå ... nu ..." försökte Hami.
"Slingra dig inte!" vrålade Milla i ren ilska.
"O ... o ... o ... o ... oke ... oke ... okej ..." stammade Hami oroligt fram.
"Vi gör upp vid tågspåret ..." sa Milla. "Och jag ska vinna!"
Milla, som alltid hade varit mobbad och utanför, gick snabbt in i skolbyggnaden igen. Hami och hennes gäng, samt Max, stod kvar därute. Utanför smattrade regnet som takbläcket. De var ensamma. De var utanför. Inte hon! Nu fanns Milla inne. Inne i värmen.
Nu kunde Millas fräscha idé komma i lås och bom! Den kan bli fullbordad; att få slut på Hami. På något vis.

Hami såg på henne.
"Förlåt!" viskade Milla fram och knuffade ut Hami mot tågspåret. Nedanför perrongen sa Hami:
"Det gör inget. Vi är ändå vänner. Någonstans!" skrek hon fram med hög röst innan tåget rosslade över henne.
"Vänta på mig ... vid himlens port ..." viskade Milla fram och kastade det gamla fotot på Milla och Hami tillsammans. Fotot hamnade i en prydlig hög på tågspåret innan vinden fångade upp fotot och drev bort det med kastbyarna.