Självmord.

Skriven av Gabbi, 12 år från Sundsvall.

Jag kollade kritiskt på flickan i spegeln.
Hon hade mellanstora bröst, långt platt rött hår, och en platt mage.
Ansiktet hade skarpa linjer.
Många har sagt att jag var vacker, väldigt vacker.
Att jag hade en stark vilja.
Det gjorde mig glad.
Men det kunde inte ändra på nåt, jag hade 0% i självsäkerhet.
Jag hade övertalat mamma att jag skulle få en näspiercing.
Så nu satt en kula vackert på min näsa.
Jag kollade en sista blick på spegeln och gick ner till hallen.
-JAG STICKER NU skrek jag.
-okej, hördes ett halvhögt mumlande från mamma.
Jag stack in fötterna i mina tunna tygskor och drog på mig min tygjacka.
Väskan fick gott och väl ligga kvar.
Jag hade ändå inte tänkt att gå till skolan.
Jag styrde stegen mot stan.
Mitt liv hade handlat om tårar, och tårar.
Jag och min familj hade kommit från Ryssland.
Pappa stannade kvar, han och mamma var ändå skilda.
Min bror tog sitt liv innan han skulle åka. Jag förstod han, pappa hade misshandlat mig och min bror när vi var mindre.
Mina armar och ben var ärriga för att han hade skärt oss.
En ensam tår klämde sej ut. Den vandrade nerför min kind.
Jag drog fram min gamla nokia från fickan.
10 minuter kvar.
Jag gick raskt framåt.
Det var 5 år sen vi kom hit.
Jag kunde prata ren svenska. Ingen kunde märka någon skillnad.
Jag var 10 år när vi kom hit. Och nu är jag 15 år.
När jag gick i 6:an var jag populär och alla ville bli ihop med mej. Till och med när 7:orna.
När jag gick hem från en kompis vid 23:00 tiden, så kom fyra 7:or och vill prata med mig. Vi gick till Mathandeln, och dom hade nyckel. Så vi gick in, det var mörkt och stort där inne.
Killarnas händer började leta efter min kropp och dra av min kläderna.
Dom klädde av sig. och så gjorde dom vad dom ville.
Jag hade lärt mig i Ryssland att det inte spelade nån roll om man protesterade. Så jag låg tyst på marken, och grät tyst när dom våldtog mej. Jag hade berättat det för polisen, fast dom trodde inte på mig.
Jag drog upp min nokia telefon igen, och kollade.
5 minuter kvar.
Jag kunde se tågstationen.
Efter 3 minuter var jag framme.
Det var tomt, och stort.
Jag tog av mig mina skor, och jackan.
Jag la dom prydligt brevid varandra.
Sen kände jag ett ljus.
Och ett tuut.
Tåget hade kommit.
Jag ställde mig vid kanten.
Ett till tuutt.
Jag tog mitt sista steg, och ramlade framåt.

Jag hade skrivit ett brev. Ett brev som låg prydligt på mitt skrivbord.
Mamma hade hittat det. Hon hade läst igenom det och gråtit.
Hon hade blivit stark. För hon visste att jag och min bror trodde på henne. Mamma skaffade jobb, och en ny man. Hon tänkte alltid på oss.
Fast hon var lycklig. Hon hade lyckats. Det dåliga var slut.
Nu väntade ett ljus framtid på henne.