Nina och spökhuset

Skriven av Emelie, 11 år från Vänersborg.

Nina smög utanför det gamla huset djupt inne skogen. Det har länge varit trasigt och träväggarna höll på att ruttna ihop. Fast ingen bor där eller satt sin fot där på mycket länge, kom det ändå rök ur den trasiga skorstenen.

Nina hade gått vilse i den mörka och stora skogen när hon var på en promenad. Hon hade som vanligt varit i sin egna lilla värld och tagit fel väg vid en glänta. Och nu stod hon här vid det mystiska, övergivna huset hon hittat.

Hennes långa, svarta hår lyste från månens sken och hennes mörkblå ögon glittrade av nyfikenhet så som de brukade när det kändes som om hon inte kunde hålla sig länge till av iver.
Hennes mamma hade alltid klagat på att Nina alltid la näsan i blöt, fast hon hade också sagt att hon säkert skulle bli en bra detektiv så bra som hon var på att tjuvlyssna.

”Det finns något där inne som borde vara där…” tänkte Nina när hon försiktigt tittade i ett trasigt fönster med spindelväv.
Hon flämtade till för där inne fanns något konstigt, typ genomskinligt… Vänta lite… det var ett spöke!
Nina blev stel av skräck. Hon hade alltid trott att spöken bara var fantasi men hon hade haft fel, till sin stora förfäran. Hon hade alltid älskat alla sorters fantasivarelser och djur. Okej, nästan alla fantasivarelser. Hon hatade och var mycket rädd för spöken!

Plötsligt kände hon något, eller någon, gripa tag om hennes ena axel. Hon skrek högt av rädsla och en flock fladdermöss lyfte från en gran några meter därifrån och kom flygande mot och förbi Nina och vad det nu var som gripit tag i hennes axel. Nina skrek ännu mer men vad det nu var som gripit tag om hennes axel verkade inte ha reagerat på fladdermössen och sa bara med en vresig röst:
- Sluta skrika! Det är ju bara fladdermöss!
När hon hörde rösten vände hon sig skräckslaget om. Hon rös för där stog ytterligare ett spöke. Fast mycket större.

Hon blev förd av spöket in i huset.
Det första spöket stod framför en stor väska med något i, var det papper..? Nej, det var ju:
- Pengar… viskade Nina. Men så blev hon arg, men också rädd.
- Ni är ju tjuvar! skrek hon.
Det första spöket såg inte upp men sa:
- Åh, en liten snokare, rösten var spöklik, fast vad hade hon väntat sig egentligen? Nina rös.
- Jock, var hittade snokaren?
- Jag är ingen snokare! skrek Nina.
- Vad gjorde du då här?
- Jag gick vilse!
- Och bestämde dig sen för att snoka här, va?!
Nina teg.
- Då så!
Spöket tittade upp från pengarna och log ett elakt leende. Sen fortsatte han:
- Nå Jock. Var hittade du henne?
- Utanför fönstret, Chefen, svarade spöket som tydligen hette Jock.
Månens sken lyste genom det första spöket.
- Vem är du? undrade Nina försiktigt.
- Vem jag är? Ha! Jag är Spök- Måns och det där är Jock, min klumpiga kompanjon.
Jock la surt armarna i kors och gjorde i smyg en ful grimars mot Spök- Måns.
- När vi levde var vi bankrånare. Döden kan inte hindra oss från att fortsätta våra rån.
Han log sitt elaka leende igen.
Nina stirrade först på Spök- Måns och sen på pengarna.
- Men…
- Vad ska vi göra med henne? avbröt Jock.
Spök- Måns spände ögonen i Nina. Han hade isblå, kalla ögon. Nina rös.
- Kasta henne till Cimona.
- Åh, Cimona… Eh, jag menar; Ja Chefen!

Nina blev förd av Jock till ett stort rum utan möbler eller någonting annat. Fast jo det fanns några saker där inne: något stort och svart, och massa skelett som låg på golvet.
- Vakna Cimona, du har fått en gäst! sa Jock och flinade.
Inget hände.
- Jag sa vakna! Du har en gäst! röt Jock när inget hände.
Det verkade fungera, till Ninas förfäran, för plötsligt prasslade löven på golvet och en stor gestalt klev upp från löven.
- Vad är det där? undrade Nina, som var mycket rädd nu.
- Det där är Cimona, Chefens jättehund, svarade Jock.
Nina tog ett steg bakåt och såg på den stora jättehunden med stor förundran, men också skräck. Hon hade läst om jättehundar men aldrig sett en.
- Wow… sa hon.
Cimona, jättehunden, var två meter lång, inräknat svansen, och ca en halvmeter bred, och var kolsvart.
Nina hörde ett knarrande bakom sig och vände sig om. Det var trädörren som hon såg stängas bakom henne och hon hann nätt och jämt se ett elakt leende från Jock. Nu var hon ensam med jättehunden Cimona.

Jättehundar är mycket farliga varelser men de har en svaghet: smicker! De är mycket, okej, ganska smarta djur men kan lätt bli lurade om de blir smickrade.

Cimona morrade och gick fram till Nina. Nina tänkte snabbt och kom på det: smicker!
- Hej Cimona. Eh… Har någon berättat för dig vilken fin eh… päls du har..? började hon försiktigt.
Cimona slutade morra och stannade.
- Och vilka vackra ögon!
Cimona verkade rodna.

Efter några minuters smicker satt Nina vid Cimonas sida.
Plötsligt brakade dörren upp och Spök- Måns och Jock flög ilskna in rummet.
- Varför är du inte uppäten!? skrek Spök- Måns.
De hade stått utanför dörren för att höra på alla skrik och det som de brukade höra varje gång Cimona hade en ”gäst”. Men de hade inte hört någonting. Bara massa larvigt smicker! Till sist tappade de tålamodet.

Cimona skällde högt när hennes husse brakade in.
Spök- Måns tystnade direkt och backade lite, rätt genom Jock som kommit lite efter. Spök- Måns verkade vara rädd för Cimona.
Det drog Nina till sin fördel; hon klättrade snabbt och smidigt upp på Cimonas huvud och viskade någonting. Cimona nickade, samtidigt som hon ställde sig upp och morrade allt högre och skrämmande.
När hon trodde att hennes elaka husse och hans fule kompanjon var riktigt skrämda skällde hon högt och gick till anfall.
Nina hade varit smart nog att klättra ut genom ett öppet fönster, att hon inte sett det tidigare, och tittade på med skräck, men också med fascination, hur den stora hunden ilsket jagade hennes husse och hans kompanjon.
Det var sant! Spök- Måns var rädd för Cimona. I alla fall nu, för han flydde skräckslaget genom taket och lämnade Jock ensam med den ilskna Cimona som äntligen fått utkräva hämnd på hennes elake husse, och det på order! Visst, det var från ett barn, men det var ändå en order. Det här måst vara hennes bästa dag någonsin.
Jock flydde samma väg som sin Chef. Nina såg de båda spökena flyga iväg mot månen. Hon gick in igen, fast genom dörren, till Cimona som glatt viftade på svansen.
- Kom vi går på upptäcktsfärd! sa Nina och gick ut ur rummet och in i köket.

De hittade en bok om jättehundar, annars hittade de inte något mer som var så kul. Jo, de hittade en sak till som var intressant. En konstig pistol med konstigt mönster på.
- Vet du vad det är? undrade Nina och såg på Cimona som skakade på huvudet.
- Vi testar den, sa Nina sen och såg sig omkring efter någonting att testa pistolen på. Hon testade den på en stol.
Hon siktade, tryckte ner avtryckaren på pistolen och en blålila stråle sköts iväg. Den träffade stolen. Först hände ingenting, men efter några sekunder började den krympa, fast inte så mycket. Nina stirrade på stolen. Sen testade hon pistolen på en annan stol, men den här gången tryckte hon ner avtryckaren mycket längre. Den nya stolen krymte ännu mer än den första.
- Cimona, det är en krymtningspistol. Tänker du på samma sak som jag?
Cimona skakade på huvudet. Hon tänkte på sin före detta husses min när hon skrämde iväg honom. Fast det tänkte väll inte Nina på.
- Jag menar, jag kan använda den på dig och så krymper du till normalstorlek på hundar, och så kan du bli mitt husdjur. Jag kan säga till mamma att jag hittade dig ute i skogen och tog hand om dig.
Cimona viftade på svansen och skällde glatt. Nina tog det som ett ja.

Ca tre minuter senare gick Nina med de stulna pengarna i väskan på axeln och lilla Cimona i sällkap på vägen som ledde till Ängsgatan där Nina bodde.
När Nina klev in genom dörren, in i huset ropade hon:
- Hej, jag är hemma! och hennes mamma kom springande och kramade henne och undrade var hon hade varigt.
Nina fick behålla Cimona och pengarna lämnades in till polisen.

När Nina vaknade nästa morgon mindes hon ingenting från gårdagen men kom ihåg allt när Cimona hoppade upp i sängen och slickade henne i ansiktet. Då hade det hade alltså varit på riktigt och inte bara en dröm… Spök- Måns, Jock, pengarna, huset, Cimona… allt hade varit på riktigt. Hon satte sig direkt framför datorn och forskade om jättehundar och spöken. Hon hittade massor av information. T.ex. att man inte kunde ha jättehundar som husdjur. Ha! De hade fel.