Stora stunder ger aldrig ro om det är en häxa

Skriven av Emilie Äärlaht, 10 år från Fjärås.

Oskar tassade långsamt fram mot dörren. Ögonen blänkte, men den svarta svansen pekade skarpt mot dörren.
- Soja, Oskjar, suckade häxan och drog bort gardinerna. Du skal ej skaddas av dän där fjickan.
Häxan hade ett ovanligt fult och självsäkert uttalande.
- Bommelibum, bommelibum, gapade hästan och gjorde en läskig grimas, där ögonen stod rakt utåt och munnen var formad som en rektangel.
Flickan, som är jag, hade stora problem att komma ut nu. Det där "Bommelibum" talandet förstod jag lätt att det var häxspråket, och att det betydde "Bura in, bura in". Medens hon stod och rörde om sitt gift, så tänkte jag ut en plan. Sen kom jag på vad häxor egentligen gör.
- Häxor förvandlar barn till djur, tvivlade jag. Såsom möss och dinosaurier, inte döda barn med gift.
- Hmm... mhm... fräste häxan. Giffät döddaj ej, dän förminsjar dej.
- Förminskar... suckade jag. Fy vad osmart du är, du kan ju inte ens vara en häxa om du gör sådär.
- Häkjor tjoj ej po sannien, lespade häxan och fortsatte röra runt utan problem. Häkjor tjoj ej po nåntin. Vanlia häkjor gö si, annoludda häkjor gö så. Ja gö så, ja ä en annoludda häkja.
- Falskt info som du säkert läst, retades jag. Varför är jag här förresten? För att du ska säga strunt åt mig?
- Du dödda aa mina kater, ba en ä kva, röt häxan. Ja så de älv.
- Du menar min tvillingsyster! röt jag tillbaka och försökte komma ut ur buren.
- Häkjor tjoj ej po nåntin... repeterade häxan och kollade rakt in i ögonen på mig.
Hennes vårtor var nära att nudda mitt ansikte, och hon kastade in en flaska av giftet in till mig.
- Dick! Nu! vräste häxan.
Jag tog tag i flaskan och kastade flaskan rakt i häxans ansikte. Hon stod helt stilla, eftersom hon råkade slicka runt munnen när giftet smeta sig över hennes ansikte.
- Förminsjas... ja förminsjas! ropade häxan och långsamt blev mindre. Hjäpp!
- Jag hjälper dig aldrig, sa jag modigt och bara kollade på hur vårtorna sprack och blåste ut luft så vårtorna blev pyttesmå.
Finnarna hände samma sak, och när häxan var i mitten av sin längd så skrek hon ett hemskt, långsamt och öronbedövande skrik. Jag höll för öronen och sedan såg hur häxan var så liten att hon var mindre än ett litet klick av en prick gjord av en jättesmal blyerts. Hennes skrik blev mindre och mindre, och sedan så hörde jag inte det mer.
Oskar tassade fram till buren och tryckte på en hemlig knapp så buren öppnades. Jag böjde mig fram och klappade Oskar.

Detta var den mest hemska upplevelsen jag har någonsin varit med om!