Jag och Jaminia

Skriven av Vilma Boij, 12 år från Sundsvall.

En kall dag i januari satt jag vid köksbordet och ritade. Mamma hade varit på affären och höll på att packa upp matvarorna.
- Afrodite, började hon försiktigt.
- Mmm... svarade jag och trodde att hon skulle börja mala på om det gamla grekiska gudarna som vanligt. Hon är helt galen i de gamla grekiska gudarna.
- Det är en sak jag måste berätta.
- Vad då? frågade jag.
- Du ska få en syster!
- Va?! utropade jag och granskade hennes mage. Hon såg inte ut att vara gravid.
- Nej jag är inte gravid, vi ska adoptera! skyndade hon sig att säga.
Hon tog fram ett fotografi på en liten flicka med mörka lockar och chokladbruna ögon.
- Hon heter Jaminia och kommer från Haiti. Hon är fem år. berättade Mamma.
Mitt hjärta dunkade och jag kände en härlig värme sprida sig i hela min kropp. En lillasyster! Jag har alltid velat ha ett småsyskon. Ungefär en månad senare så stod vi på flygplatsen och väntade. Så såg vi Liselott från adoptionsbyrån komma gående med Jaminia. Men hon såg inte alls ut som jag tänkte mig. Jo hon var tydligt flickan på fotot, men hon var så mager. Hon såg väldigt rädd ut när ho klamrade sig fast på Liselott. Men det var ju inte så konstigt. Hon hade ju inte fått så mycket mat efter jordbävningen på Haiti. Men efter ungefär ett år var hon en glad liten tjej med ögon lysamde av livsglädje. Nu var hon sex år och tillräckligt gammal för att börja på förskolan. Hennes förskola låg på min skola så hon kunde komma till mig så fort det var något. Hon hade blivit min bästa vän. Det var så det gick till när jag fick den underbaraste lillasyster man kan ha.