Prinsen och kvinnan i trädet

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 15 år från Stockholm, Täby.

En gång för länge sedan bodde en ung man i ett slott. Det var inte vilken ung man som helst, han var prins. Var dag satt han i sin sängkammare omgiven av vackra tjänarinnor och fat med olika maträtter och andra godsaker. Han lyfte aldrig ett finger. Och trots detta var han en attraktiv prins och många flickor i hans kungadöme drömde om att en dag få gifta sig med honom. Men prinsen var fåfäng och elak och många tyckte mycket illa om honom.
En dag när prinsen satt vid sitt fönster i sängkammaren så såg han något röra sig i träden i parken nedanför. När han skuggade ögonen med handen och lutade sig fram så såg han att det var en ung kvinna. Hon var mycket vacker och prinsen ville genast träffa henne. Men hur skulle det se ut om en prins som han gick ner till en simpel mänska som hon, nej det kunde inte gå för sig.
Prinsen kallade på en av sina tjänare och sa åt honom att lämna ett meddelande till den unga kvinnan i trädet. Tjänaren bugade och gick nerför trappan till prinsens gemak, ut genom portarna och in i trädgården. Han letade efter kvinnan en lite stund och hittade henne sedan i en av de stora ekarna. Hon bar mansbyxor och en åtsittande tunika. Hon hade långt brunt hår som var uppsatt i en fläta som räckte längre än till hennes midja. Hennes ögon var mörka och hennes blick skarp.
”God morgon, unga fröken.” sa tjänaren. ”Slottets herre, prinsen, vill gärna tala med er.”
Kvinnan såg på tjänaren och log sedan.
”Men jag vill inte tala med er herre.” sa hon med melodisk, långsam röst.
Tjänaren blev bestört och sa att hon måste, det var order från prinsen.
”Jag har ingen önskan att verken tala med eller se er prins. Jag kom hit för trädens skull och endast för trädens skull. Här ska jag stanna i ett par dagar.” förklarade kvinnan enkelt. ”Gå nu till er herre och säg honom det.”
Hon vände blicken mot ekens stam och tillade lågt:
”Träden skriker och det är hans fel.”
Förbryllad lämnade tjänaren henne och återvände in i slottet. Han berättade för sin herre vad kvinnan sagt och prinsen blev så rasande att han slet i sitt ljusa hår. Att en simpel kvinna, som till på råga på allt gick i manskläder, vågade trotsa en kunglighet! Men han gav inte upp. Prinsen sa till tjänaren att ge henne samma budskap morgonen därpå och om hon då vägrade så skulle han hota med att slänga henne i fängelsehålan.
Tjänaren lydde och nästa morgon gick han än en gång till kvinnan. Han beordrade kvinnan att hoppa ner från trädet och följa honom in i slottet. Kvinnan skrattade bara och klättrade högre upp i trädet. Hon hoppade vigt från gren till gren och sjöng:
”Prinsen sitter i sitt stenslott och kommer aldrig ut, men tillsist tar han farväl och då är livet slut! Hans fåfänga levnadsätt kostar honom dyrt, de ända vännerna han har, ja de har han hyrt. Träden skriker i sin sorg, medan prinsen sitter i sin borg!”
Förgrymmad hotade tjänaren med att skicka vakterna på henne, men hon svarade bara:
”Om er herre så gärna vill tala med mig, varför kommer han inte ut hit till mig?”
”En prins ska inte behöva besvära sig för att hälsa på en vilde som du!” sa tjänaren argt.
”Det är bara något du säger. Jag ser dina tankar och din prins är lat och fåfäng, en vekling. Säg honom det.” Tjänaren gick tillbaka till slottet, arg, även om han visste att det kvinnan sa var sant. Han berättade för prinsen vad kvinnan sagt. Prinsen blev än en gång rasande och tog en vattenkaraff som fanns på ett av borden och slängde den ut genom fönstret så att fönsterglaset yrde. Han bestämde sig för att gå ner i trädgården till kvinnan nästa morgon och kräva att hon talade med honom.
Nästa morgon gick prinsen nerför trappan till sin sängkammare, ut genom porten och in i trädgården. Tjänaren följde med och visade vägen. Kvinnan satt i samma träd som förut och dinglade med benen.
”Du! Din oförskämda bortbyting, kom ner här!” skrek prinsen för han var arg som ett bi. Han ville göra denna kvinna till sin och det hade aldrig inträffat förut. Därför var han både förvånad och grym över hennes uppträdande. Alla andra kvinnor i landet vill ha honom, varför inte hon?
”Nej.” sa kvinnan kort.
”Du, din…!” skrek prinsen och hötte med näven. ”Jag befaller dig! Kom ner hit!”
”Jag har ingen önskan att lämna det här trädet.” sa kvinnan. Sedan tillade hon: ”Varför kommer inte hans majestät upp hit till mig?”
”Skulle jag klättra i ett träd? Var inte fånig!” sa prinsen och rynkade på näsan.
”Är det så att ni inte kan klättra i träd?” sa kvinnan retsamt och blinkade.
Vid denna oförskämdhet blev prinsen så arg att han glömde sin värdighet och han började klättra upp i trädet, för han tålde inte att man utmanade honom.
Han klättrade hela vägen upp till grenen där kvinnan satt och sa sedan:
”Där ser du! Jag kan visst klättra!”
Kvinnan log, för nu såg hon hans verkliga jag, den ihärdige, stolte unge mannen han var och inte den fåfänge prinsen. Hon böjde sig fram och kysste honom. Då fylldes prinsens hjärta med kärlek och han såg ut över parken. Han satte sig bredvid sin kära och frågade:
”Vad menade du med att träden skriker?”
”Du pinar dem. De blir klippta och får aldrig breda ut sig som de magnifika träd de är.”
”Bli min hustru!” sa prinsen och såg in i kvinnans mörka ögon. ”Så lovar jag att aldrig klippa träden igen!”
”Jag skulle ha svarat ja i vilket fall som helst.” sa kvinnan och log.
Några dagar senare gifte de sig och några år senare hade parken försvunnit och träden spridit sig längre och längre över kungadömet.