Underbare Lucas! (Hästälskar bok!!)

Skriven av Veronika, 15 år från Stockholm.

Jessica var så glad! Äntligen var det sommarlov och hon skulle slippa all stress och plugg i skolan! Hon skulle hälsa på sin morbror i England, London, och så småningom var det dags att packa. Hon fick skjuts till flygplatsen och några timmar senare var hon på flygplanet.
Det tog inte lång tid för henne att hitta en taxi och ta sig hem till sin morbror.
– Gillar du djur? frågade han henne en dag. Ja, svarade hon, förbluffad över att han ens berörde ämnet djur. Vanligtvis brukade han bara prata om motorer och bilar, men nu verkade det som om det var någonting helt annat han tänkte på.
– Hästar då? löd hans fråga den här gången.
– Ja, kanske de inte är mina favoritdjur direkt, men jag gillar dem. De är väldigt vackra och eleganta.
Han mumlade något för sig själv, reste sig upp och log brett innan han gick in i köket. Vem visste vad den minen kunde betyda? Senare kom han tillbaka med ett ännu bredare leende på läpparna.
– Jag har en välkomstpresent åt dig, sa han hemlighetsfullt. Jag visar den för dig med en gång om du vill. Han log snett mot henne och fick ett leende tillbaka.
– Såklart jag vill!
Tjugo minuter senare gick de hemifrån och hon hade ingen aning om vart de skulle. De hoppade in i hans bil som stod parkerad vid huset. Hans bil var en gammal Volvo och han använde den bara vid speciella tillfällen, när han skulle åka långt, och nu verkade tillfället ha inträffat. Men till hennes förvåning stannade bilen efter knappt tio minuter. När hon klev ur blev hon chockad. Området såg verkligen inte ut att ligga i mitten av en stad. Hennes morbror bodde i utkanten av London och varje gång hon hade hälsat på honom, sista gången hade varit för två år sen, hade hon aldrig sett så mycket av naturen. Det enda som tydde på trafik där var en bilväg, tillräckligt bred för att två bilar skulle kunna köra förbi varandra utan att krocka. Det var den vägen hon och hennes morbror nyss hade åkt. Men det var ändå en enda väg, till skillnad från staden, där det fanns minst två stycken runt varje gata.
Hon kunde fortfarande inte lista ut varför de hade kommit hit, kanske ville hennes morbror visa henne åtminstone lite av naturen som fanns i London? Hon hade verkligen ingen aning.
– Visst är det vackert här, Jessica?
– Ja, det är verkligen det! När det gällde naturen kunde hon inte säga emot. Det fanns väldigt många träd här och när solen lyste på den fick löven en vacker smaragdgrön färg, gräset också. Himlen var klarblå och man kunde man höra fåglarna sjunga. Det var verkligen en vacker dag!
De hade gått i cirka tio minuter, när hon hörde någon ropa hennes morbrors namn.
– Erik! Medan de vände sig om fick de syn på en man som kom gående mot dem. Erik log och svarade på mannens utrop.
– Hej Carl! Han vände sig mot Jessica. Vänta här, jag kommer om en stund. Carl har en sak att visa dig.
Hon mumlade ett "okej" och hälsade på Carl. Lite senare såg hon dem gå iväg och sedan svänga runt hörnet. Hon bestämde sig för att kolla runt lite, men innan hon hann göra det kom de tillbaka. Vilket snabbt samtal de hade, tänkte hon.
Men Carl kom inte gående utan han red. Trots det fäste hon inte så mycket uppmärksamhet vid det, när de var på väg hit en kvart tidigare hade Erik berättat att Carl ägde hästar. Han hade också sagt att hon hade varit här när hon var yngre. När de hade klivit ur bilen mindes hon ingenting, men nu såg hon på hästen och funderade ett ögonblick. Plötsligt kom barndomsminnena tillbaka.
– Han heter väl Lucas?
– Ja, det är en fux och rasen är Svenskt halvblod, men han är ganska liten för sin ras. Som du ser har den bläs och vit halvstrumpa.
Hon såg överraskad ut och förstod ingenting av vad han nyss hade sagt. Carl såg på henne, skrockade för sig själv och började sedan förklara att med bläs menade han att hästen hade vitt på pannan och mulen. Vit halvstrumpa var det vita på Lucas ben som såg ut som långa, vita knästrumpor. Hon nickade och granskade hästen; den var verkligen vacker. Den kopparfärgade manen och svansen glänste i solen och flög i mjuka vågor i vinden. För en stund började hon drömma om hur hon klappade Lucas, men hästens hovar som slog i marken av otålighet väckte henne ur sina dagdrömmar. Hon såg frågande på Erik och Carl.
– Men varför visar ni honom för mig? Undrade hon.
– Det är min överraskning till dig, du ska få prova rida, avslöjade Erik. Jag pratade med Carl och han sa att han gärna låter dig prova, så att du får vara med om hur lantlivet känns, skrattade Erik, inte som i Stockholm.
– Din morbror berättade så mycket om dig innan du kom hit, vi kom tillsammans på idén att göra en överraskning till dig. Han log och det gjorde Erik också.
– Tack morbror! Det är en fin överraskning! sa hon glatt.
Hon kramade dem båda, men inombords kände hon på sig att det inte skulle gå så bra. Hon hade ju aldrig ridit förut och kände sig lite rädd för hästar. De såg så stora och läskiga ut!
Trots allt kände hon ett slags samband med hästar, men varför visste hon inte. Carl avbröt hennes tankar.
– Kom, vi går ner till hagen så får du börja rida med en gång!

Jessica svalde hårt och kände hur det vände sig i magen på henne. Men jag borde ju försöka, tänkte hon, för hon ville inte såra Carl och Erik genom att säga nej. De hade ju trots allt velat göra henne glad. Nu var de framme vid hagen och Carl sadlade och tränsade Lucas. Han spände fast grimskaftet och gick fram till Jessica med hästen gående bakom sig precis som en lydig hund. Sedan bytte han ut grimskaftet mot en longerlina, en sådan man använder för att träna på hästens gångarter eller vänja den vid sadel, eller bara att använda den för nybörjare som inte kan rida utan att någon leder hästen. Så nu hade Lucas en sådan lina på sig. Carl stannade, gav hästen en klapp på halsen och vände sig sedan mot Jessica.
– Hoppa upp nu!
Hon tog ett ännu djupare andetag och log motvilligt. Hon gick fram till Lucas och skulle just sätta foten i stigbygeln, när Carl sa att hon gjorde på rätt sätt, men att hon satte sig upp från fel sida.
– Inte från höger utan vänster, kom ihåg det! Och gå aldrig bakom en häst, om du inte vill bli sparkad såklart!
En kvart senare satt Jessica upp på Lucas, med ridhjälm till och med. Den hade passat hennes huvud perfekt, som om den var gjord för henne. Carl hade hittat några gamla hjälmar nere vid stallet, från tiden då han hade varit ridlärare. Nu fick han åtminstone användning för en av dem, tänkte hon.
Jessica var stel i kroppen och nervösare än någonsin när hon satt upp mer än en meter över marken.
Men fastän hon kände sig så nervös kunde hon inte låta bli att nudda vid Lucas päls. Hon sträckte ut handen och smekte Lucas på halsen för första gången. Åh, han är så mjuk!, tänkte hon och kände att hon började gilla ridningen, åtminstone lite. Men fortfarande ville nervositeten inte släppa.
Hon blev chockad när hon kände sig glad och lycklig på samma gång, att hon inte ens kunde vara arg på någon just nu. Det kändes underbart att rida, att bara sitta på Lucas. Hon såg på Carl och Erik. – Slappna av, han kommer inte att kasta av dig! sa Carl. Ta nu tag i tyglarna, sa han, och förklarade hur hon skulle hålla i dem. När hon till slut lärde sig det och att sitta rakt i sadeln, tog Carl tag i longerlinan och började leda Lucas runt, runt i en cirkel i hagen.
Jessica kände sig fortfarande stel, men efter att ha suttit i sadeln en stund och bekantat sig med Lucas, försvann konstigt nog rädslan helt och hållet, nervositeten också och hon kunde äntligen slappna av.
– Tack än en gång för världens bästa överraskning! Det är så kul att rida! Hon log med hela ansiktet, den här gången menade hon verkligen det.
De log tillbaka och såg glada ut, särskilt Erik.
– Vi trodde inte att du skulle bli så glad, varsågod!
– Aa, varsågod, instämde Carl som nu log med hela ansiktet.
Jessica kom tillbaka hit, först en gång i veckan på grund av träningsverk, men senare några gånger i veckan. Tillslut sa Carl:
– Nu när du fått kläm på hur man sitter upp på sadeln, håller i tyglarna och travar lätt, tänkte jag att du skulle få lära dig hur man galopperar. Vad sägs om det?
– Ja! Nästan skrek hon.
Carl rättade till lite vid stigbyglarna och sa att hon skulle börja med att trava lätt. Hon gjorde det och provade sen försiktigt att galoppera. Det gick bra och efter ytterligare några lektioner hade hon lärt sig att galoppera rätt bra, det tyckte till och med hon själv. Det tog inte lång tid tills hon fick ta hand om honom: rykta, mocka, fodra osv. Men det gjorde hon med glädje och lycka över att få vara med honom lite längre tid än bara ridpassen.
Banden mellan Jessica och Lucas stärktes för varje gång hon red och tog hand om honom och när hon öppnade dörren till stallet för att gå in gnäggade han välkomnande från sin box.
De brukade alltid leka ”Hitta-leken”. (Eftersom Lucas älskade karameller tog hon alltid med sig några stycken.) Leken gick ut på att hon tog upp en karamell och höll den i ena handen, varpå hon knöt båda händerna, höll fram dem och sa: ”Gissa i vilken hand den är!”. Lucas puffade alltid på rätt hand med mulen och skrattande gav hon den till honom, medan han försiktigt snappade åt sig den och man såg hur mycket han njöt; både av godiset och uppmärksamheten. Jessica såg på honom och hon log varje gång hon gjorde det. Hon brukade säga ”Du är världens smartaste häst!” och därefter krama honom. Anledningen till varför hon tyckte att han var så speciell, var delvis att han på något sätt förstod henne. När hon ibland var ledsen och satte sig i boxen hos honom brukade Lucas alltid frusta, se på henne med sina stora, bruna ögon och därefter rufsa till henne i håret, som om han förstod att hon var ledsen. Det gjorde henne alltid på bättre humör.
Men när det är lov brukar tiden gå snabbare än vanligt och det var så för henne också.
Tiden gick och tillslut var det dags att åka hem, sommarlovet var snart slut. Jessica gick in i boxen för att ta sin sista ridtur med honom. Hon sadlade inte honom längre, hon hade lärt sig att rida barbacka, utan gav sig av på en gång när grimman och grimskaftet var på plats.
Hon red genom skogen, men hon blev inte glad som hon annars skulle ha blivit. Den här gången var hon oerhört ledsen över att hon snart skulle behöva lämna Lucas, då de bara hade ett fåtal timmar kvar av sin tid tillsammans. Hon red i över två timmar, då hon insåg att hon borde börja rida hem igen. Carl var uppenbarligen hemma vid det här laget. Motvilligt vände hon på Lucas och började trava tillbaka. Men nu var hon ännu sorgsnare än på början av ridturen och hade till och med tårar i ögonen. Som om Lucas förstod hur nere hon kände sig och att de skulle skiljas senare samma dag, lunkade han med sänkt huvud ända fram till stallet.