Festen

Skriven av Linnea, 13 år från Borås.

Festen
En novell av: Linnea Andersson

Sara står på den kalla trappan. Runt omkring henne börjar den första vita snön falla. Den stora gröna gräsmattan börjar sakta fyllas med vit, glänsande snö. Hon står och tänker på det som just har hänt, men hon förstår fortfarande ingenting.
Plötsligt avbryts den ljuva tystnaden och Marcus står på trappan en bit ifrån henne. Marcus som hade varit hennes pojkvän före den här festen. Men nu tvivlade hon på om hon verkligen ville vara tillsammans med honom längre.
Efter ännu en lång men pinsam tystnad öppnar Marcus munnen:
- Förlåt, jag vet inte varför jag gjorde så. Kan du förlåta mig?

Sara tänker tillbaka på det som just har hänt.

- Jag vet inte, svarar Sara långsamt. Jag tror inte att vi kan vara ihop längre…

Alltihop hade börjat med att Sara och Marcus hade gått på den där tjejens fest i åttan. Själva gick dom bara i sjuan. Det hade varit hög musik och dansande par överallt.
Sara och Marcus hade bara stått vid dansgolvets kant och kollat på alla hysteriska dansare. Då och då hade de smugit sig ut till köket där det hade funnits pizzor i olika kartonger. Där hade också funnits dricka i alla dess smak och färger. De hade nog smakat på alla pizzasorterna som hade serverats.

Jag hade stått och funderat över varför inte Marcus bjöd upp mig. Han var kanske blyg, hade jag tänkt. Tillslut hade jag frågat honom om han ville dansa med mig. Han hade svarat att han gärna ville det men först skulle han gå på toa.

Jag hade gått in i köket igen men genast gått ut när jag såg att en hel drickaback hade trillat i golvet. Det hade legat glassplitter och dricka över hela golvet.
Istället hade jag gått ut i det stora, stökiga vardagsrummet igen och letat reda på en ledig och någorlunda ren fåtölj att sätta sig i. Tillslut hade jag hittat en bra.

Klockan hade just passerat tolv och Marcus hade inte kommit tillbaka ännu. Han hade gått för drygt en halvtimma sedan. Jag skulle precis börja leta efter honom när han kom gående över dansgolvet. Han hade skyllt på att han inte hade tålt den starka kebabpizzan. Att det var därför som han hade varit på toa så länge och jag hade naturligtvis trott på honom.
Vi hade stått en stund och kollat på dansgolvet igen. Jag hade försökt möta hans blick men han hade bara kollat åt ett annat håll så fort jag hade försökt. Det hade sett ut som om han skämdes för något. Men jag hade ändå frågat om han ville dansa för det hade jag velat. Det var ju därför som jag hade kommit dit.
Denna gången hade han sagt att han skulle ut och ta lite luft för att det var så varmt där inne men denna gången trodde jag inte på honom.
Han hade gått iväg ut genom altandörren. Jag hade väntat i fem minuter innan jag hade följt efter honom. Jag hade gått rakt igenom alla dansande par och ut genom altandörren på andra sidan huset.
Jag hade snabbt ångrat att jag hade följt efter honom när jag stod i dörren. Jag hade genast sprungit in och tillbaka över dansgolvet och det hade känts som om alla kollade på mig. Sedan fortsatte jag ut genom hallen och ytterdörren på andra sidan. Efter mig hade Marcus kommit.

Nu står jag här på den kalla och svarta trappan med Marcus en bit ifrån mig. Han försöker göra allt för att jag ska förlåta honom.
Jag och Sara hade stått vid kanten av dansgolvet. Jag hade trott att hon inte velat dansa.
Men tillslut hade hon frågat mig om jag ville dansa. Jag visste först inte vad jag skulle svara. Jag hade nämligen bestämt träff med en glad, rolig och otroligt söt blondin på altanen vid klockan halv tolv. Jag hade tyckt att Sara verkat lite tråkig och hängig ikväll och hade därför pratat med blondinen i köket.
Jag hade bestämt mig för att ljuga och säga att jag skulle på toa. Sara gick på det och jag hade tyst smugit iväg mot altanen där blondinen hade stått och väntat på mig.
Efter en halvtimma hade jag gått tillbaka in. Jag och den söta blondinen som hette Vanja hade mest pratat fast innan jag hade gått in hade Vanja gett mig en kyss och jag hade kysst tillbaka. Vi hade bestämt träff igen om en halvtimma på samma plats.
När jag hade kommit in igen till Sara hade jag skyllt på att jag inte hade tålt den starka kebabpizzan.
Vi hade stått och kollat på dansgolvet. Hon försökte möta min blick men jag vågade inte kolla tillbaka.
Tillslut hade hon frågat om jag ville dansa nu istället. Men jag hade sagt skulle ta frisk luft för att det var så varmt där inne. Jag hade ju bestämt träff med Vanja om en halvtimma och nu hade det redan gått en halvtimma. Så jag hade gått ut på altanen och där stod Vanja igen.
Vi hade kysst varandra lite sedan började vi hångla just då hade Sara kommit ut genom altandörren. Det enda jag hade hunnit tänka var att det här inte var särskilt bra.
Jag hade genast ångrat att jag ens börjat prata med Vanja. Så jag hade börjat springa efter Sara som hade försvunnit in igen. Jag hade precis hunnit se hur hon gått ut genom ytterdörren på andra sidan huset så jag hade gått efter henne.

Nu står jag här en bit ifrån Sara och ber om förlåtelse.

- Förlåt, snälla det är ju dig som jag gillar, säger Marcus till Sara.
- Men varför gjorde du så då? frågar Sara.
- Jag vet inte, svarar Marcus.

Sedan går han fram och kysser henne på munnen.
Då säger plötsligt Sara.
- Okej då, jag förlåter dig bara för att jag gillar dig så.
- Tack Sara jag gillar dig också och jag lovar att aldrig göra så här mot dig igen.
- Så sa du förra gången också.

Slut!

Ordspråk: Man ska aldrig lova mer än vad man kan hålla