Skogsodjuret

Skriven av Karin, 12 år från Norrköping.

"Marie!" Emma sprang genom skogen, grenar piskade henne i ansiktet och slet i hennes hår. Hon snubblade över rötter och ibland ramlade hon och skrapade upp knäna. Men hon fortsatte springa. "Marie!" Emma var förtvivlad. Tidigare hade de gått till skogsgläntan nära villaområdet feliseholm för att ha picknick hon och Marie. Mitt under picknicken hade det kommit en varelse, den såg ut som en slags varg eller en björn med rödbrun päls som värkade vara lite läderartad. Den hade tagit Marie i benet och sprungit in i skogen, Emma hade sprungit efter. Det kändes som flera timmar sen för henne.
Plötsligt kom det en extra stor och kantig sten och Emma föll mot marken. Hon landade bland barr och kottar, utan kraft att resa sig upp. Tårar började rinna ner för hennes kinder, hon var långt hemifrån och Marie och varelsen hade sprungit ifrån henne. Det var hopplöst. Så såg hon något som prasslade i busken. Hon tittade dit med tårfyllda ögon. Ur busken klev en liten ekorre. Emma suckade och fortsatte gråta, men då kom ekorren närmare och la huvudet på sne. Emma stirrade på den, den viftade med handen som att den visade att den ville att Emma skulle följa efter. Efter som att hon inte hade något annat att göra förutom att ligga på den fuktiga marken och gråta så reste hon sig på vingliga ben och följde efter. Ekorren lädde henne in i skogen åt en annan kurs än vad hon tidigare sprungit åt. Till slut kom dem till en glänta. Den badade i solljus, men solen stod lågt på himlen, snart skulle skymningen börja. Runt om låg den täta barrskogen och mitt i mot ekorren och Emma fanns det ett stenrös med stora stenar. Det var ett ovanligt stort stenrös och det befann sig på ett konstigt ställe mitt i skogen. Ekorren gick fram till stenröset och knackade på en sten, sedan hoppade den upp i en gran och försvann bort från gläntan. Emma gick långsamt mot stenröset, långsamt sträckte hon fram handen och rörde mid stenen ekorren knackat på, den var isande kall. Så plötsligt hoppade den rödbruna varelsen ut ur ett hål i stenröset. Emma slungades bakåt och skrek. Varelsen vände sig om mot Emma och morrade. Emma tryckte sig mot stenröset. "Emma?" i en springa tittade Marie ut. "Marie! Tack gode gud!" Emma var lättad men hon blev snart orolig igen när varelsen närmade sig. Den förbredde sig för att ta ett språng mot Emma, i sista sekunden fick hon tag i en tjock pinne och höll den framför sig så att odjuret bet i den istället. Den slet i pinnen och den gled i Emmas händer. Då hoppade Marie på den bakifrån och satt ett rep runt halsen. Odjuret släppte pinnen och började vrida sig och vråla för att komma loss. Marie satt kvar på ryggen och höll i repet. Emma kastade pinnen på den och tillslut kröp den in i röset igen. Ekorren dök upp igen, den visade vägen och Marie och Emma sprang efter ända tills de kom till gläntan vid feliseholm. de tackade ekorren och sprang hem. De vet inte vad som hände med odjuret i stenröset men de återvände aldrig till skogen själva igen.