Änglahimmel

Skriven av Beatrice Bengtsson, 14 år från Simrishamn.

Den nattklara himmelen öppnar sig och ett ljus lyser ner.
Ner där ifrån dalar änglar.
Deras silverfärgade vingar och vita klänningar skiner som guld och tröstar de rädda och osäkra. De sjunger en sång, en underbar sång som sprider sig lång, långt bort.
De sjunger en sång för alla på jorden.
De säkra och trygga, glade och snälla, otrygga och rädda, sorgsna och dumma. De sjunger om hur mycket de älskar dem och allas plats i paradiset.
Nere på marken har en stackars grupp människor samlats.
En av de vackra änglarna dalar ner på marken.
Människorna tränger sig runt ängelen.
Ängelen ler mot dem, lyfter sin gyllene arm och tar fram en liten pojke som står gömd och undanträngd bakom alla människor.
Han är blek och sjuk kläderna är malätna.
Han är inte mer än fem år och står där ensam.
Tårar rullar sakta ner för kinden. Han trodde aldrig att han skulle få se något så vackert.
Ängelen tar honom i handen och säger med mild stämma:
- KOm min vän, här har du ingenting att göra.