Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Skapelsemyter

I sumerernas skapelsemyt existerar först det enorma salta urhavet Nammu, som i sin tur föder fram de första gudarna An och Ki. An och Ki får sonen Enlil. Tillsammans med An får Nammu senare sonen Enki, färskvattnets gud. Efter dem följer en rad gudar. Enlil valdes till gudarnas ledare och tillsammans bringade de ordning i universum genom att stilla det stormiga hav som var Nammu. Men monstret Zu hatade ordning och stal ödets tavla från guden Enlil. Denna tavla var ett dokument som gav Enlil den högsta makten. I klorna på detta vidunder skulle snart universum förfalla i kaos, så Enlil skickade solguden Ninurta att hämta tavlan. Ninurta mötte Zu i en ryslig kamp, men vann till sist och ordningen återställdes.

De stora gudarna skapade en rad mindre gudar som var menade att utföra det hårda arbetet att forma världen, men efter ett tag tröttnade de och gjorde uppror. Då beslöt sig gudarna för att skapa en ras av tjänare som var långt underlägsna dem själva. Gudarna Enlil, An, Enki och Ninhursag skapade därför de första människorna (sumererna) av lera, och alla djuren. I en annan version är det Enki och Nammu som gör människorna. Under gudarnas ledning valde människorna sina kungar och lärde sig bygga städer. De fick också kunskaper i hur man brukar jorden och hur samhället behöver lagar för att kunna existera. De olika gudarna tog på sig ansvaret för varsin stad. Men efter en tid blev gudarna missnöjda med sina skapelser, som de tyckte förökade sig för mycket. Gudarna beslutade sig för att utrota människorna med en enorm flodvåg. Guden Enki tyckte synd om människorna men kunde inte hindra det som var på väg att hända. Han varnade dock en man, Atra-Hasis, kung i staden Shuruppak. Atra-Hasis byggde en stor båt och räddade ombord sin familj, människorna i hans hushåll och alla hans djur. Sedan kom floden och stormarna piskade världen i sju dagar. Till och med gudarna kände fruktan inför denna kraft. Så sjönk vattnet undan och Atra-Hasis offrade till gudarna som tack. Enlil blev arg på Enki för att han varnat en människa, men Enki förklarade: ”Jag gjorde det jag måste för att bevara livet.” Enlil förstod honom och lät människorna växa och leva igen.

Inanna i underjorden

En dag bestämde sig gudinnan Inanna för att besöka dödsriket i underjorden, där hennes syster Ereshkigal var drottning. Inanna visste att hon inte skulle bli varmt välkomnad, så hon bad gudarna Enlil, Nanna och Enki att komma till hennes hjälp om något gick fel. Varför hon begav sig till underjorden förtäljer egentligen inte sagan. Kanske var det så att Inanna, som var en mäktig kämpe, hade tänkt sig att ta makten över dödsriket själv. När hon kom fram till underjordens port och portvakten frågade henne om hennes ärende svarade Inanna bara att hon ville träffa sin svåger, Gugalanna – ”himlens tjur”, som blivit dödad av hjälten Gilgamesh. Gugalanna hade varit Ereshkigals första make innan hon äktade underjordens herre Nergal. Inanna förklarade att hon missat Gugalannas begravningsrit och att hon nu ville visa honom respekt. Men Ereshkigal hade sett Inanna närma sig porten och tyckte att hon knappast var lämpligt klädd för begravning. Inanna bar dyrbara smycken, en praktfull huvudbonad, mascara, guldringar och en gyllene mätsticka. Alla dessa ting var symboler för hennes makt. På order av Ereshkigal befallde vakten Inanna att lämna ifrån sig mätstickan och hon måste lyda, ty här hade hennes syster makten. Sju portar måste Inanna vandra genom och för varje port var hon tvungen att lämna ifrån sig något. När hon till slut stod inför sin systers tron var hon naken. Hon knäböjde inför Ereshkigal men frågade henne sedan om tronen verkligen var lämpad för henne. Inanna var den starkare av de två och hon befallde Ereshkigal att kliva ner från tronen. Ereshkigal blev rädd av kraften i hennes röst, ty nu var Inanna trött på hennes systers nycker och tyckte att leken var slut. Så bytte systrarna plats och Inanna, naken men kraftfull tog sin plats på underjordens tron.

Men då dök de sju domarna upp, de väsen som beslutar hur långt ned i dödsrikets mörker de dödas själar ska kastas. De skrek åt Inanna med röster så kalla och hårda att livsgnistan for ut ur gudinnan och hon föll död ihop på tronen. Så hängde man upp hennes lik på en krok så att all som ville kunde titta på den en gång så mäktiga Inanna.

Efter tre dagar fick de andra gudarna höra vad som hänt. Enlil och Nanna tyckte att Inanna hade sig själv att skylla, men Enki, den tredje hon bett om hjälp, gick ned i dödsriket för att rädda henne. Med sig hade han två könlösa väsen han skapat av lera, gala-jura och kur-tara. Han skickade ner dem i underjorden, ty ingen gud som gått in där kunde någonsin återvända. När gala-jura och kur-tara kom inför Ereshkigal led hon av hemska plågor, som om var på väg att föda barn. Detta var Inannas trolldom som fortfarande påverkade henne. Enkis två hjälpredor begärde att få hämta Inannas kropp och Ereshkigal, som misstänkte att detta var boten på hennes vånda, släppte gladeligen sin systers kropp till dem. Enki stänkte livets vatten över Inanna och hon återvände genast från de döda. En stor klunga demoner eskorterade henne upp från underjorden, så att Ereshkigal kunde vara säker på att hon verkligen gick. Demonernas ledare förklarade att Inanna nu måste välja någon att ta hennes plats i underjorden, annars skulle livets och dödens regler upphävas.

Först föreslog demonen att hon skulle byta med Ninshubur, hennes närmaste förtrogna, med det vägrade Inanna. Sedan ville demonen ta Cara, Inannas frisör, som ännu sörjde sin döda matmor. Åter sade Inanna nej. Demonens nästa förslag var Inannas son Lulal, men det sade givetvis gudinnan blankt nej till. Så mötte de Inannas man Dumuz. Han var den ende som inte sörjde utan var snarare på festhumör! Då sade Inanna åt demonerna att ta hennes make till underjorden. När Dumuz hörde detta sprang han och gömde sig, men en fluga såg honom och skvallrade för Inanna. Just när demonerna skulle släpa iväg med Dumuz dök hans syster upp och bad att de skulle ta henne istället. Till slut veknade Inanna och bestämde att de bägge skulle dela på uppgiften att ta hennes plats i underjorden, ett halvår vardera.

Gilgamesh-eposet

Denna långa hjältesaga hittades nedskriven på 12 lertavlor. Gilgamesh var en riktig kung, den femte i staden Uruk. I sagan är han en otroligt kraftfull hjälte, som inte har något motstycke bland människorna.

Gilgamesh, berättar lertavlorna, var två tredjedelar gud och en tredjedel människa. Han var mäktigast av alla och det visste han, ty han missbrukade sin makt genom att ligga med alla kvinnor som skulle gifta sig innan deras bröllop. Både gudarna och hans folk var missnöjda med honom och därför skapade gudinnan Aruru vildmannen Enkidu, som var lika stark som Gilgamesh. Enkidu levde rövare i vildmarken och skrämde både människor och djur. En jägare klagade inför Gilgamesh och kungen skickade prästinnan Shamat för att förföra Enkidu. Efter det att vildmannen älskat med prästinnan förändrades hans sinne och han följde med Shamat till staden Uruk. Samtidigt drömde Gilgamesh om hur hans mor berättade för honom att en mäktig kamrat var på väg till honom.

När Gilgamesh var på väg till ett bröllop för att som vanligt älska med den blivande bruden mötte han plötsligt Enkidu, som spärrade vägen. Enkidu förklarade att Gilgamesh behandlade kvinnorna illa och att han måste straffas. De bägge männen rök ihop i en mäktig batalj som varade både länge och väl. Till slut besegrade Gilgamesh Enkidu, men lät honom leva. Han hade blivit imponerad av främlingen under kampen och hörde sanningen i hans ord. Även Enkidu hade lugnat sig och männen blev som bröder för varandra.

Efter en tid tröttnade Gilgamesh på det stillsamma livet i Uruk. Han föreslog att han och Enkidu skulle färdas till cederskogen, hämta virke där och döda skogens väktare, demonen Humbaba. Enkidu tyckte det var en dålig idé eftersom skogen tillhörde gudarna, men Gilgamesh var bestämd. Gilgamesh mor bad solguden Shamash att vaka över dem och adopterade Enkidu som sin andre son.

På resan till cederskogen drömde Gilgamesh fem dåliga drömmar, men Enkidu uppmuntrade honom och tolkade istället drömmarna som goda omen. När de kom fram till skogen möttes de av Humbaba som genast började håna dem. Gilgamesh kände fruktan när han fick se den enorme demonen, men Enkidu var inte rädd och gick till attack. Striden mellan de två männen och demonen var lång och så våldsam att de syriska bergen slets loss från Libanon. Till slut skickade Shamash sina 13 vindar att hjälpa männen och då blev Humbaba besegrad. Demonen bad för sitt liv inför Gilgamesh, som kände medlidande. Men Enkidu menade att de skulle avsluta det de påbörjat och krävde demonens död. Då förbannade Humbaba dem bägge och svor att deras liv skulle fyllas med olycka. Gilgamesh dödade då Humbaba och högg ned några av de stora cederträden. Av dessa gjorde han en dörr stor nog för gudarna att vandra genom och skickade dörren nedför en flod mot Uruk.

På vägen hem blev träffade Gilgamesh Inanna, här kallad Ishtar, som ville förföra honom. Men Gilgamesh menade att hon alltid behandlade sina älskare illa till slut och avvisade henne. Ishtar blev rasande och bad sin far Anu att skicka Gugalanna, himmelstjuren, för att straffa kungen. Himmelstjuren visade sig vara en plåga för landet, ty överallt där den for fram följde torka, svält och sjukdomar. Gilgamesh och Enkidu gick ut i vildmarken för att möta den, denna gång utan gudarnas hjälp. Men de bägge männen lyckades till slut dräpa tjuren och skar ut dess hjärta som offergåva till Shamash, guden som räddat dem i deras förra äventyr. När Ishtar dök upp för att låta dem höra hennes vrede skar Enkidu av rumpan på tjuren och kastade den i hennes ansikte. Efter detta for de hem till Uruk, där segern över himmelstjuren firades med flera dagars festande.

Men Enkidu hade en ond dröm där gudarna talade till varandra och bestämde att någon måste straffas för himmelstjurens död. De valde Enkidu, men Shamash protesterade. Enkidu berättade om sin dröm för Gilgamesh och förbannade den dörr Gilgamesh byggde åt gudarna. Kungen blev skakad av hans ord och gick genast till templet för att be om nåd för sin vän. Enkidu blev alltmer rasande över hur gudarna lönat honom. Han förbannade den dag han blev en människa och han förbannade solguden Shamash. Då talade Shamash direkt ur himlen till honom och förklarade hur orättvis han var. Enkidu ångrade sina ord, men då var det redan för sent. Gudarnas dom var över honom och han blev snabbt sjuk. För varje dag tynade Enkidu bort allt mer. Gilgamesh satt vid hans sida till det bittra slutet, då Enkidu fick en vision om livet i dödriket. Han berättade att de döda dvaldes i Stoftets hus, de bar fågelfjädrar, åt lera och levde helt i mörker.

Gilgamesh sörjde Enkidu hårt och krävde att hela riket ska sörja honom också. I sex nätter och sju dagar vägrade Gilgamesh att lämna sin väns sida. Men så kröp en likmask ut ur Enkidus näsa och Gilgamesh förstod att det var hög tid att begrava honom.

För att undvika Enkidus öde gav sig Gilgamesh av på en lång och farofylld resa för att söka upp den enda människa som lyckats bli odödlig. Denne var Atra-Hasis, här kallad Utnapishtim, som överlevde den flodvåg som dränkte alla andra människor. Gudarna gav senare odödlighetens hemlighet som en gåva till Utnapishtim. Tillsammans med sin hustru bodde han nu i det fjärran landet Dilmun vid världens ände. Gilgamesh blev tvungen att korsa berg och öknar, och kämpa med lejon, björnar och andra vilddjur innan han var framme. Ingången till detta land var två höga bergstoppar, mellan vilka solen steg upp varje morgon. Denna port vaktades av skorpionmännen, som stoppade honom. Efter att ha berättat om sitt ursprung som halvgud blev Gilgamesh ändå insläppt och gick i den mörka, långa gång där solen far fram innan den går upp på himlen. Hemska vindar piskade honom i tunneln och plötsligt blev han varse att solen var alldeles strax bakom honom med sin hetta. Gilgamesh rusade den sista biten ut ur tunneln och dök upp i det förtrollade landet Dilmun, där trädens blad är juveler.

Här stötte Gilgamesh på gudinnan Siduri, som vakade över tillverkningen av öl och vin. När Siduri såg Gilgamesh så trodde hon att han var en mördare på flykt. Han var smutsig, ärrad och tärd efter sin långa resa. Men Gilgamesh förklarade sitt ärende och vem han var. Siduri tyckte han var dåraktig som sökte odödlighetens hemlighet, men visade honom ändå vägen till färjekarlen Urshanabi som kunde hjälpa honom. När Gilgamesh mötte Urshanabi var mannen i sällskap av två stenjättar. Gilgamesh trodde att dessa monster var ett hot mot dem och slog ihjäl dem. Urshanabi förklarade att dessa jättar skulle ha burit dem över dödens hav till Utnapishtims ö. Nu fanns det inget sätt att korsa detta farliga vatten, som dödade bara man rörde vid det. Urshanabi sade därför åt Gilgamesh att fälla 300 träd och forma dem till störar. De korsade dödens hav i en båt och använde varje stör till bara en stöt mot bottnen för att inte suga upp något vatten i träet. Till slut kom de fram till Utnapishtims ö. Det var den odödliga själv som hälsade dem. Utnapishtim frågade Gilgamesh vem han var och kungen berättade om sin långa färd och dess syfte. Utnapishtim var dyster i sitt svar. Han hälsade Gilgamesh att det var dåraktigt att försöka undvika det öda som var valt åt alla andra människor. Ett liv levt i skräck för döden var ett liv förspillt, menade han.

Men Gilgamesh var ihärdig och till slut gick Utnapishtim med på att hjälpa honom om han klarade av ännu en utmaning. Gilgamesh skulle hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter, men innan Utnapishtim ens hunnit prata färdigt hade Gilgamesh somnat. Utnapishtim hånade då den sovande hjälten och bad sin hustru att baka en limpa bröd för varje dag Gilgamesh sov, för att hålla räkning på dagarna. När Gilgamesh vaknade igen den sjunde dagen blev han visad brödet och Utnapishtim skällde ut honom. Gilgamesh blev skickad tillbaka till Uruk tillsammans med färjekarlen Urshanabi, som nu var förvisad från landet Dilmun. Utnapishtims hustru bad om nåd för dem och den odödliges hjärta veknade. Han berättade för Gilgamesh om en blomma som växer på havsbottnen, vars saft skulle göra Gilgamesh återfödd som en ung man.

På sin färd hem till Uruk stannade Gilgamesh och Urshanabi vid ett hav och Gilgamesh dök ned på havsbottnen med stenar bundna om fötterna. Snart hittade han blomman och plockade den. Men han vågade själv inte prova dess makt, utan tänkte först använda den på en gammal gubbe i Uruk. När Gilgamesh senare tog ett dopp i en sjö slingrade en orm fram till blomman och svalde den. Genast ömsade ormen skinn och blev på så sätt ung på nytt (och därefter har alla ormar gjort så). Gilgamesh blev förtvivlad och grät inför Urshanabi över sitt misslyckade äventyr.

Så småningom kom de två männen fram till Uruk och Gilgamesh prisade sin stads stadiga murar. Detta var slutet på Gilgameshs stora äventyr och han lämnade sedan sällan Uruk.



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2018 Unga Fakta AB