Jupiter

Om Jupiter

Jupiter är solsystemets största planet. Det skulle rymmas ungefär 1300 jordklot innanför Jupiters yta. Den väger också mer än alla de andra planeterna i solsystemet tillsammans.

Gudarnas Konung

I den romerska mytologin var Jupiter gudarnas konung, av grekerna kallad Zeus. Det är väl ett passande namn till denna koloss.

Jupiter är den ljusstarkaste punkten på natthimlen efter månen och Venus, och ibland Mars. Människan har därför kunnat se planeten med blotta ögat ända från urtiden, och flera kulturer har satt himlakroppen i samband med gudomligheter.

I det gamla Babylon sade man att Jupiter skapats av hjälteguden Marduk. Marduk stred med jättemonstret Tiamat och klöv henne mitt i tu med en åskvigg. Ena halvan gjorde han till himmel och den andra till jord. Utrymmet däremellan tände han upp med en mängd ljus, bland dem solen, förstås. Jupiter satte han som en vandrande ledstjärna på natthimlen.

En flytande planet

Jupiter har ingen fast yta, utan består helt och hållet av gas. Största delen av dessa gaser är väte och helium, men man tror att vätet finns i flytande form, som en vätska.

Man kan se en mängd färger och band som löper över Jupiters yta. Dessa består av andra ämnen som is, fosfor och kol.

Jupiters utseende ändrar sig hela tiden. Gasmolnen virvlar och vandrar i en mycket hög hastighet. Om man bara tittar i ett enkelt teleskop på jorden kan man se att planetens yta kan se annorlunda ut bara efter ett dygn.

Medeltemperaturen i Jupiters gasmoln är -150 C°. Det kan tyckas vara väldigt kallt, men det borde vara kallare med tanke på planetens avstånd till solen. Det betyder att Jupiter värms upp inifrån, precis som jorden. Jupiter har alltså en het kärna av något sorts material. Forskarna tror att det finns metall längst in i planeten, och sedan flera lager heta gaser. Det verkar faktiskt som om Jupiters kärna kan vara hetare än solens yta!

Jupiters röda fläck

Det finns en detalj på Jupiter som aldrig förändras, en enorm röd fläck som ligger på planetens nedre halva.

Det är en virvelstorm som vandrar över samma breddgrad på Jupiter. Virveln är ungefär 25 000 km bred. Den är nästan dubbelt så stort som jorden. När man kunde börja studera Jupiter i primitiva teleskop för 300 år sedan gjordes teckningar som visar den röda fläcken. Alltså vet vi att den inte ens under denna långa tid har förändrats särskilt mycket.

Jupiters dragningskraft

Jupiters dragningskraft är mycket stor. Den drar hela tiden till sig astroider och meteoriter som passerar förbi solsystemet. Det är därför Jupiter har så många månar.

Det här kan vara ganska farligt, för alla stenklumpar fastnar inte i Jupiters dragningskraft, utan kan fortsätta mot de andra planeterna, till exempel jorden. Men det verkar också som om Jupiter har avstyrt och fångat in meteoriter som kunde ha träffat oss.

I juli 1994 kolliderade en stor komet med Jupiter. Man kunde se svarta fläckar sprida sig över planetens yta. det här var bitar av kometen, mest sten och is, tror man.

Besök på Jupiter

Rymdsonden Pioneer 13 var den första som besökte Jupiter 1973. Sedan har många andra följt.

1995 skickade sonden Galileo ner en liten spaningsfarkost mot Jupiters yta. Farkosten förintades så småningom, men hann sända en massa värdefull information i 50 minuter.

I februari 2007 passerade rymdsonden New Horizons Jupiter. New Horizons är egentligen på väg till Pluto, men passade på att ta nya, skarpare bilder av jätteplaneten på sin väg.

När rymdsonden Voyager 1 passerade Jupiter 1979 upptäcktes en ring runt planeten, som hittills varit okänd. Den liknar den ring som ligger runt Saturnus, men är mycket tunnare. Den består av damm och småsten.

Jupiters månar

Io	Europa
Ganymedes	Callisto

Jupiter har en otrolig mängd satelliter eller månar. Några av dem är stora och lätta att se i ett teleskop. Andra är mycket mindre, och svåra att upptäcka. Forskarna är säkra på att hitta fler satelliter allt eftersom.

Alla satelliterna är döpta efter olika personer i guden Zeus liv (mest kvinnor han älskat).

Månarna Io, Europa, Ganymedes och Callisto upptäcktes 1610 av Gallileo Galilei. De kallas därför de "gallileiska månarna". De är de fyra största satelliterna som snurrar kring Jupiter.

Io

Io var en vacker kvinna som älskades av Zeus. Han förvandlade henne till en ko för att försöka dölja henne för sin fru Hera. Det gick tyvärr inte så bra i slutändan.

Io är lite större än jordens måne. Ytan består av sten med (tror man) en kärna av järn. Ios yta är mycket slätare än på de flesta andra månarna. Det betyder att Io är en ganska ung måne, eftersom det inte hunnit krascha så många meteorer än.

Europa

Europa är döpt efter en prinsessa som kidnappades av Zeus. Han hade då förvandlat sig till en vit tjur.

Europa är lite mindre än vår måne, och är täckt av en skorpa av is. Forskarna tror att det kan finnas hav under denna is, som till och med kan visa sig innehålla något sorts liv. En massa prickar och streck på ytan tros vara gjorda av heta källor eller vulkaner. Det här är också mycket unikt, för de flesta andra himlakropparna i vårt solsystem tros vara helt utslocknade, även inuti.

Ganymedes

Ganymedes var en vacker pojke som Zeus tog hem som uppassare.

Ganymedes är den största månen i solsystemet. Den är större än till exempel båda planeterna Merkurius och Pluto. Ytan tycks vara en blandning av sten och is. Kärnan tros bestå av järn.

Callisto

Callisto var en vacker nymf (en sorts älva) som Zeus förälskade sig i. Hans fru Hera blev svartsjuk och förvandlade henne till en björn.

Callisto är något mindre än planeten Merkurius. Ytan består mest av sten och järn. Månen är helt täckt med kratrar, vilket är ett tecken på att den är mycket gammal.

Fler månar

De små månarna Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe liggar närmast Jupiter. De är alla oregelbundna (alltså inte runda), och är troligen asteroider som fastnat i planetens dragningskraft.

Ännu mindre är Leda, Himalia, Lysithea, Elara, Ananke, Carme, Pasiphae och Sinope. De tillhör de yttre månarna, som ligger i utkanten av Jupiters dragningsfält.

Ytterligare 47 nya månar har upptäckts de senare åren, och väntar på att bli döpta och beskrivna. Man vet inte så mycket om alla dessa små månar, men troligen liknar de varandra ganska mycket.

De är inte månar som man ofta tänker sig dem, runda och ganska släta, utan ser ut som oformliga lerklumpar.