Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Tornerspel

Tornerspelen var egentligen den viktigaste sysselsättningen för en riddare. Här möttes man för att mäta sina krafter och visa upp ridderliga dygder som styrka och tapperhet, men också barmhärtighet.

Folk från alla delar av samhället gick på torneringar. Här kunde man se både tiggare och kungar.

Till en början var torneringarna rena låtsas-krigen, på en liten skala. För att öva upp sig inför framtida fältslag träffades stora skaror riddare och brakade ihop i våldsamma bataljer, så kallade mêlée.

Man delades upp i två lag, som sedan skulle försöka samarbeta på var sin sida för att slå "fienden". Meningen var att försöka ta så många fångar som möjligt.

Blev man skadad eller avväpnad kunde man gå till en neutral hörna. Där blev man lämnad i fred tills man vilat upp sig.

Sammandrabbningarna var bara menade som ren övning i stridsskicklighet, men ofta urartade de till riktiga strider där folk blev dödade. Vid en tornering som hölls 1241 utanför den tyska staden Neuss strök 80 riddare med!

Daniel Eriksson (Hagen) och
Kåre Möller (Herr Edmund) från
Kalmar Medeltidsförening Arinholm.
Efter år 1400 blev torneringarna organiserade skådespel med klara regler för vad man fick och inte fick göra. Ändå var det många riddare som dödades.

Oftast ägde tornerspelen rum mitt i sommaren. Då var det alltid några som fick värmeslag inne i sina tunga brynjor och rustningar, eller kvävdes till döds.

Andra fick allvarliga skador när man drabbade samman med sin motståndare.

Vanligt var att man dog av punkterad lunga, spräckt skalle, bruten rygg eller nacke.

En förmögen riddare kunde ha mycket folk och prylar med sig till en tornering. För att ha det så bekvämt som möjligt restes ett tält i utkanten av området, där han kunde sova, äta och klä om.

En rikeman kunde låta tillverka flera lansar och sköldar inför ett tornerspel.

Det var viktigt att ha reservvapen om man skulle klara sig igenom de olika bataljerna. Sedan fanns det förstås också kringresande riddare som inte ägde mer än vad de hade på sig.

Själva tornerplanen var oftast ett platt gräsbeklätt fält bredvid en borg eller en stad. På var sin sida av tornerplanen byggdes läktare med tygtak. Här satt de mest förnäma besökarna i bekväma stolar. Bredvid dessa hade de vanliga människorna ståplats bakom trästaket.

Att puckla på varandra för pengar eller berömmelse gick inte så bra ihop med de ridderliga dygderna. Därför valde en riddare alltid att strida för någon. I publiken fanns det oftast gott om adelsdamer, som kunde välja en förkämpe; en riddare som skulle bära hennes färger och slåss för henne.

Att bära någons färger betydde att riddaren fick ett färgat tygstycke av sin dam, att knyta runt armen, lansen eller hjälmen.

På eller bredvid tornerplanen stod härolden.

Han ropade ut för publiken vilka som skulle slåss, och vad de tidigare åstadkommit i form av hjältedåd och erövringar.

De märken, färger och symboler riddarna bar på sina sköldar och dräkter var särskilt viktiga vid tornerspelen för att publiken skulle kunna hålla reda på vem som var vem.

Ibland, om det fanns många deltagare, kunde man arrangera en mêlée där två lag riddare red mot varandra beväpnade med svärd och sköldar.

De som fallit av hästarna fick fortsätta slåss man mot man mot andra som hamnat på marken.

Den riddare som fortfarande satt till häst när bataljen var slut hade förstås vunnit.

För det mesta stred två riddare mot varandra. Först red man mot varandra med lansar.

Trumpetblåsare stötte en signal till anfall och en riddare från var sin ände av tornerplanen satte fart. Från och med 1420 delade en barriär i form av ett träskrank av tornerplanen.

Riddarna red med vänstersidan, alltså där man höll skölden, närmast detta. Lansen under armen riktades mot motståndaren i ett försök att stöta honom ur sadeln. Skölden användes för att rikta undan stöten så att den inte skulle ta så hårt.

Spetsarna på lansarna var trubbiga metallklumpar, eller ibland bara av trä. Men då och då användes vassa spetsar, om riddarna själva ville det.

Man kom farande mot varandra i en väldig fart, så smällarna tog med enorm kraft. Ofta bröts lansarna av, eftersom de var av trä. Varje riddare hade tre lansar på sig vid varje duell. Gjorde han av med alla tre och inte lyckats stånga ner motståndaren, hade han förlorat. Blev det oavgjort klev man av hästarna för att fortsätta strida till fots med svärd och sköld.

När alla bataljer var över fick den riddare som vunnit hela torneringen utse "Kärlekens och dygdens drottning". Det var en dam i publiken som fick en krona av segraren, och därmed kröntes till tornerspelens vackraste och främsta kvinna.

Det fanns mycket att vinna under en tornering förutom ära och berömmelse, men också mycket att förlora.

Den riddare som vann över en annan riddare hade rätt att behandla denne som han ville. Kanske han tog hans utrustning och häst. Sådant var dyrt att skaffa och värt mycket på den tiden.

En besegrad riddare kunde också hållas fånge av den som besegrat honom, tills familjen eller någon annan betalade en lösensumma. Det låter hemskt, men var helt enligt reglerna.

Det kunde hända att en riddare efter en tornering blivit både berömd och stormrik, eller förlorat allt han äger. Det var ju en stor möjlighet för de som inte hade så mycket pengar. För vissa riddare blev tornerspelen ett rent beroende. De reste runt från spel till spel i Europa, och fast de kanske förlorade varje gång fortsatte de.

Tornerspelen under större delen av medeltiden var sociala sammankomster. De som "räknades" i samhället var där. Under 1500-talet blev de mer och mer skådespel för de rika adelssläkterna i Europa. Rustningarna blev pråligare och vapnen ofarligare. Till slut blev de alldeles för dyra och betraktades som omoderna.


Olika borgar

Livet i borgen

Jakt

Fest

Belägring

Vardagssysslor

Tornerspelen



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2019 Unga Fakta AB