Albrecht Dürers bild av en indisk pansarnorhörning

Vad var enhörningen?
Senare tiders naturforskare har försökt klura ut varifrån historierna om enhörningen kommit ifrån. Har det faktiskt funnits djur som skulle kunna vara ”enhörningar”? De äldsta enhörningarna sades komma från Indien. Antikens naturvetare menade alltid att det var där de levde. En av dem säger att enhörningen är stor som en häst, har elefantfötter och grissvans. Kanske var det den Indiska noshörningen han menade. Detta djur är tyvärr utrotat idag. Det verkar som om det jagades just för sitt horn, ett öde som numera drabbar Afrikas noshörningar. Indiens noshörning hade bara ett enda horn. När den svenske naturvetaren Carl von Linné beskrev den indiska noshörningen gav han den det latinska namnet Rhinoceros unicornis (=”den enhornade noshörningen”). På 1500-talet fördes en indisk noshörning till Lissabon som gåva till kung Manuel I Den berömde tyske konstnären Albrecht Dûrer gjorde en bild av djuret, fast han aldrig sett det i verkligheten. Allt Dûrer hade att gå på var en skriven beskrivning och en skiss från en boktryckare från Lissabon. Det djur som man kunde se då var visserligen märkligt i sig, men inte kunde man säga att det var legendernas vackra enhörning.

Narvalen

Det var inte heller från noshörningen som de horn man handlade med kom. Enhörningshornen sades vara upp till tre meter långa och snurrade. Dessa horn kom oftast från Skandinavien och inte något av de varmare världsdelarna. Med dessa två fakta i åtanke finns det ett djur som passar in alldeles utmärkt: narvalen.

Behornat havsmonster enligt Olaus Magnus

Den svenske biskopen Olaus Magnus skrev om ett enhornat havsdjur i sitt naturhistoriska verk Historia om de nordiska folken (1555). Det var förstås narvalen han menade, men vid den tidpunkten var det ingen som satte valen i samband med enhörningshornen. Det var kartritaren Gerhardus Mercator från Flandern som några år senare räknade ut hur det förhöll sig. Han skrev i ett av sina verk att det långt upp i norr fanns en ”fisk” kallad narval, och att det var från denna som enhörningshornen hämtades. Då den ryske tsaren, som köpt dyra mediciner av enhörningshorn, fick höra att han bara svalt malda ”fisktänder” blev han rasande och förbjöd handeln med enhörningshorn. Sedan sjönk priserna över hela Europa. Apotekarna som tjänat stora pengar på handeln med narvalshorn fick gömma undan de horn de ännu hade i lager.

Några av de utsmyckningar, bägare och annat som sägs vara av enhörningshorn har visat sig bestå av elfenben från mammutbetar. I Sibirien kan man fortfarande hitta mammutbetar i hyfsade mängder och man kan till exempel köpa mammut-elfenben för att göra handtag till knivar. Elfenben från elefanter är helt olagligt att handla med.
Men det finns ännu de som tror att enhörningen kan leva gömd någonstans. Några teorier menar att enhörningen kan vara en art av antilop som vi inte upptäckt än. Enhörningen lever och frodas bättre än någonsin på ett speciellt ställe– i litteraturen. Den har blivit känd för moderna människor genom alla fantasyböcker och det finns många konstnärer som gärna använder den i sina bilder.