Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Ett häxförhör är på väg att börja.
Under mitten av 1400-talet tog jakten på häxor fart på allvar. Häxrättegångarna i franska Arras är ett typiskt exempel på hur det brukade fungera. 1459 greps en eremit (enstöring) som var misstänkt för kätteri. Till detta lades också anklagelser om häxkonst och mannen torterades, dömdes och brändes på bål. Under förhören då han torterades erkände mannen att han deltagit i häxsabbater och tagit emot kunskap från djävulen. Under tortyren frågades han ut om andra häxor som deltagit och då pekade han ut en ung prostituerad och en gammal poet. Dessa greps, torterades och pekade i sin tur ut flera nya personer. Och så vidare.

Så här rullade häxjakten på över hela Europa. Människor greps och berättade precis vad inkvisitorerna ville höra för att slippa tortyrens plågor. Alla häxavrättningar var offentliga och drog vanligen stora mängder nyfikna åskådare. Då de häxdömda bands vid de pålar där de skulle brännas levande ropade de ofta ut att de egentligen var oskyldiga och att de tvingats ljuga ihop hemska historier för att tortyren skulle avbrytas. Då en häxjakt till slut avbröts var det ofta en furste av något slag som ingrep. I Arras var det hertigen av Bourgogne som till slut förbjöd avrättningar av häxor.

Häxhammaren

1486 utkom den första handboken i häxjakt: ”Malleus Maleficarum”. Namnet är en latinsk ordlek som betyder ”Häxhammaren”. Boken skrevs av de två dominikanermunkarna Jakob Sprenger och Heinrich Kramer. Bägge hade arbetat som inkvisitorer i österrikiska Tyrolen och var kända för sina grymma förhörsmetoder. Genom att skriva ”Malleus Maleficarum” verkade de tycka att de nu kunde försvara sina handlingar bättre. Boken blev fördömd av kyrkan 1490, men var populär och levde vidare i nya versioner. Den har tryckts om flera gånger, även i modern tid.

Boken är en grundlig avhandling i hur dessa munkar betraktade häxkonstens alla delar. De förklarar att häxkonst behöver tre komponenter för att existera: Den ondsinta häxan, hjälp från Djävulen och Guds tillåtelse. Boken är uppdelad i tre avdelningar. Den första avfärdar de som inte tror på häxor och kallar dem okunniga. Den andra delen beskriver olika häxkonster och hur man kan hindra dem. Den tredje delen innehåller instruktioner till domare och präster för hur man hittar, förhör och straffar häxor. ”Malleus Maleficarum” tar upp alla de saker som folktron berättar om häxor, från flygsalva och förvandlingar till barnamord och hemliga möten med Djävulen. Men här är inte historierna återberättade som sägner, utan som fakta hämtade ur verkligheten. Boken framhäver också den kvinnliga häxan som ett större hot än den manliga. Själva ordet ”Mallificarum” är ett femininum. Efter utgivningen av ”Malleus Maleficarum” ökade antalet kvinnor som anklagades för häxkonst, liksom användandet av tortyr för att få dem att erkänna.

Häxförhör

Vattendunkning av häxa.
Alla förhör av en misstänkt häxa gick ut på att få fram ett erkännande, så att den anklagade kunde dömas. Ambitionen var också att den anklagade skulle peka ut fler misstänkta häxor som kunde gripas. Det snabbaste sättet att få den misstänkta att erkänna var att använda tortyr av olika slag. Många brutala förhörsmetoder som hade förbjudits vad det gällde vanliga fångar tilläts av kyrkan att användas mot de häxmisstänkta. Dessa metoder handlade oftast om att orsaka smärta genom att bränna fången, att använda apparater som tumskruvar, att skära av bitar av skinn och att klämma delar av kroppen med tänger. En speciell metod utvecklad just för häxor gick ut på att sänka ner den misstänkta i vatten under en längre period, ofta fastbunden i en stol upphängd i en sorts lyftkran av trä. Tanken bakom detta var att en häxa skulle reagera mot vattnets renhet och flyta upp till ytan, medan en oskyldig människa sjönk. Rädslan för att drunkna fick de flesta att erkänna och de som försökte hålla ut drunknade till slut, men blev då friade från alla anklagelser.

Den ökända spikstolen!
En annan metod gick ut på att hitta ”Djävulens märke”, en fläck på häxans kropp som sades vara okänslig för smärta. Under denna grymma undersökning tvingades den anklagade att klä av sig naken, varefter nålar eller glödheta järnstavar trycktes mot hennes hud. Då fången till slut svimmade av och inte längre reagerade på tortyren kunde inkvisitorn säga att han hittat Djävulens märke.

En mängd apparater konstruerades för häxförhören. Bland dessa fanns olika sorters bänkar som sträckte ut den anklagades kropp eller som gav ifrån sig hetta från glödande kol. En särskild stol full med spikar användes ofta under medeltida tortyr, men plockades fram igen till häxförhören.

Många häxor avrättades genom att brännas levande på bål, ofta i större grupper efter mass-rättegångar. I flera delar av Europa var det vanligt att den dömda häxan ströps eller halshöggs innan kroppen brändes. I Sverige var halshuggning den vanligaste avrättningsmetoden.

Häxfinnargeneralen

Efter den första stora häxhysterin under 1400-talet lugnade Europa ner sig i ett par hundra år, för att åter igen flamma upp under 1600-talet, nu värre än någonsin. I den lilla tyska stadsstaten Bamberg avrättades på 1620-talet uppåt 600 människor för häxeri. Det berodde på att statens furste, prins von Dornheim var en fanatisk häxjägare och upprättade ett effektivt häxfängelse. Folk som lyckades fly från Bamberg vädjade till den tyske kejsaren, som satte stopp för förföljelserna.

Den mest ökände häxjägaren av alla är troligen den brittiske Matthew Hopkins. Han var från början advokat, men inledde sin karriär som häxjägare 1644 då han lyckades få 28 kvinnor dömda för häxeri. Fyra av dem avrättades eftersom Hopkins pekade ut just dessa som häxor som skickat en demon för att döda honom i hans trädgård. Hopkins anklagelser var alltid vilt fantasifulla och berättade om gräsliga dåd som de anklagade häxorna utfört. Han utnämnde sig själv till ”häxfinnargeneral” och lyckades under sitt första år få mer än 60 människor avrättade. Under de följande tre åren var han ansvarig för över 200 människors död.

Hopkins tillhörde ett kristet samfund kallat puritaner. De tyckte att den vanliga anglikanska kyrkan i England var för slapphänt och de förespråkade ett mycket enkelt leverne, med stränga kristna levnadsregler. Det är troligt att många av dem som anklagades för häxkonst av Hopkins var medlemmar av den anglikanska kyrkan. Hopkins liv fick ett snöpligt slut då en av hans puritanska kollegor, prästen John Gaule, 1646 gav ut en pamflett där Hopkins själv anklagades för att vara häxa. Detta ledde till att han 1647 greps och hängdes för det brott han själv avrättat så många för.

Häxorna i Salem

Cotton Mather.
I England var puritanerna ofta förföljda och till slut gav sig många av dem av till Nordamerika. Det var i New England som många slog sig ner och den blivande delstaten Massachusetts blev ett centrum för den puritanska livsåskådningen. Den strikt religiöse engelsmannen William Perkins skrev flera böcker om livet som en äkta kristen och de var alla lästa och omtyckta i 1600-talets New England. En av dessa böcker, ”A Discourse of the Damned Art of Wichcraft” (”Ett samtal om häxkonstens fördömda kunskaper”), spreds snabbt bland ledarna för de puritanska nybyggarna. Detta resulterade i en första häxjakt 1647. De kommande 40 åren hölls ett åttiotal häxprocesser där minst 22 människor avrättades genom hängning. Den värsta häxmanin inleddes 1682 i staden Salem, då en präst vid namn Cotton Mathers tog ledning i häxjakten.

Hysterin började med att två unga flickor, Elizabeth Parris (9 år) och hennes kusin Abigail Williams (11 år) började bete sig konstigt, ”som om de blev bitna och nypta av osynliga krafter”. Dessa konstiga symptom spred sig snart till andra människor och Mathers blev övertygad om att ond trolldom var i farten. Då flickorna utfrågades pekade de ut en indisk slav som möjlig misstänkt häxa, men snart började flickorna namnge flera andra personer i samhället. Andra vittnen kom fram och berättade om övernaturliga upplevelser med spöken och Mathers själv var övertygad om att stadshuset i Salem hade rivits ner av en osynlig demon. I själva verket hade en bit av stadshusets tak rasat in på grund av dåligt väder och usel byggteknik.

1692 hade 200 människor arresterats i Salem och över 20 av dem hade avrättats. De unga flickorna hade fortsatt peka ut folk och gjorde sammanlagt 200 anklagelser. Men av någon okänd anledning vände opinionen bland folket. Plötsligt var det som om man insåg det absurda och hemska i häxprocesserna och de som satt fängslade släpptes fria. De stackare som redan avrättats fick upprättelse och friades från alla misstankar.

Häxjakt i Sverige

Träsnitt som visar brännandet av tre häxor.
Djävulen uppenbarar sig och räddar den tredje av dem.
Under den svenska medeltiden var avrättningar av häxor ovanliga. Endast de som fanns skyldiga till mord genom trolldom dömdes till döden. Häxprocesserna i Sverige är mestadels begränsade till åren 1668-1676. Då ägde den häxhysteri som kallades ”Det stora oväsendet” rum. Det stora oväsendet sägs ha tagit sin början i Härjedalen, då vallflickan Gertrud Svensdotter under förhör ledda av kyrkoherden Lars Elvius pekade ut Märet Jonsdotter som häxa. Under de kommande åtta åren spred sig anklagelserna mellan olika människor som en löpeld från landskap till landskap.

Det som fick mest uppmärksamhet var när barn vittnade om hur de blivit tagna med till Blåkulla, där de deltagit våldsamma fester med häxor och Djävulen. Tortyr under förhören verkar inte ha varit vanligt. Det användes då och då av förhörsledare när de ansåg att det var lämpligt. Trolldomskommissioner utsågs av myndigheterna i Stockholm för att utreda fallen i varje landskap. Det är omöjligt att säga hur många som egentligen dömdes och avrättades i varje landskap, men det finns försök till att uppskatta detta. Här följer en lista på hur häxhysterin spred sig under Det stora oväsendet och under vilka år förföljelserna pågick:

Flygande häxor på etsning av spanske konstnären Goya.
Härjedalen 1668-72; Dalarna 1668-72; Bohuslän 1669-72 (Dessa häxprocesser stod egentligen utanför de som ingår i Det stora oväsendet, men utspelade sig samtidigt); Hälsingland 1671-74; Ångermanland och Gästrikland 1674-75; Västerbotten 1675-76; Uppland 1675-76; Stockholm 1675-76. Sammanlagt tros över 280 personer ha avrättats under den här tiden. Jämfört med resten av Europa var de svenska avrättningarna milda. De flesta blev halshuggna. Endast en kvinna, Malin Matsdotter, i Stockholm brändes levande på bål. Under häxprocesserna i Stockholm 1676 avslöjades många vittnen som lögnare av trolldomskommisionen. Som en följd av detta avbröts genast häxprocesserna i hela Sverige, eftersom domstolen beslutade att bevis mot häxanklagade endast genom hörsägen inte gällde. Från och med 1677 arbetade istället trolldomskommissionerna med att förhindra häxhysterier och gav stränga order till landets präster att inte uppmuntra gammal vidskeplighet i församlingarna.

Men under 1700-talet förekom några fall av rättsfall mot häxerianklagade. Några av dessa ledde till hårda domar. En student i Uppsala dömdes 1712 till döden för att han skrivit kontrakt med Djävulen, men straffet omvandlades till fängelse.

Den 15 juni 1704 halshöggs i Stockholm Anna Eriksdotter. Hon blev den sista i Sverige som avrättades för häxeri. Den sista gången någon blev dömd för häxeri i Sverige var dock 1724. Dessa personer blev inte dömda till döden utan fick spöstraff. Sveriges sista häxprocess ägde rum 1757. Då blev 18 personer förklarade oskyldiga efter att ha utsatts för tortyr. 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom i Sverige.

En svensk häxprocess

Vintern 1679, då resten av Europa var ett kokande inferno av rättegångar och förföljelser mot "trollkunniga", inleddes i Ronneby, Blekinge, också en typisk häxprocess. Bakom processen låg stadens tre mäktiga män: Kyrkoherde Knut Hahn samt de två borgmästarna och rådmännen Johan von Schoting och Blasius König.

Kattdjävul enligt uppslags-verket "Dictionnaire infernal".
Den 20 januari 1679 fängslades Bengta Bengtsdotter och Olefva Torstensdotter, två kvinnor ur stadens lägsta samhällsklasser, för trolldom. Den inflyttade femtioåriga Bengta Bengtsdotter erkände frivilligt att hon orsakat borgarhustrun Margareta Feier svår sjukdom genom att kasta förhäxat salt på dennas vägg. Hon lade dock hela skulden på Olefva Torstensdotter eftersom det var hon som försett Bengta med saltet. Den danska lag som Ronneby ännu lydde under tillät tortyr, varför denna förhörsmetod användes på bägge kvinnorna. Bengta kroknade snart under smärtorna, men Olefva teg som muren.

Under de tre månaderna som rättegången pågick ändrades efter hand både vittnenas och de anklagades berättelser och blev allt mer fantasifulla. När "förhandlingarna" till slut var avslutade hade Bengta dömts till döden för följande brott:

  1. Att hon orsakat Margareta Feiers svåra sjukdom.
  2. Att hon med hjälp av en djävul tagit livet av drängen Nils Steensson, så att han torkade ut och dog.
  3. Att hon tagit livet av Leråkra-bonden Per Andersson efter det att hon bussat hunden på henne.
  4. Att hon hade låtit en kattliknande djävul knuffa Hasslö-Anderssons piga i ån, så att hon drunknade.
  5. Att hon gjort tiggaren Måns Ståtare Kong blind.
  6. Att hon förgjort drabanten Hartell.
  7. Att hon skickat allvarlig sjukdom på Gropare-Kerstin.
  8. Att hon ingått förbund med den Onde.
  9. Att hon slutligen avsagt sig Gud och haft samlag med Djävulen, som givit henne ett kraftigt synligt bett på högerarmen.

Olefva Torstensdotter fälldes och dömdes till döden till största delen på Bengtas anklagelser, samt på några förhastade uttalanden som tortyren bringat fram.

  1. Olefva fälldes för att indirekt orsakat Margareta Feiers sjukdom med sitt förhäxade salt.
  2. Att hon enligt Bengta sammanfört henne med den Onde.
  3. Att hon "botat" hudar åt Hindrich Felberedare, genom att bestryka dem med ett mässingkors och välsigna dem (egen bekännelse).
  4. Att hon i sin anställning haft en kattliknande djävul som hette Per (bekännelse under tortyr).
  5. Att hon hade förmågan att signa (använda trollformler).
  6. Att hon hade fyra utomäktenskapliga barn.
  7. Att hon genom sin djävul kunde få förmågan att fly ur fängelset.
  8. Att hon slutligen begått "otaliga och farliga trolldomsgärningar".

Innan det kunde bli några avrättningar av måste domarna fastställas av Göta Hovrätt i Jönköping. Under tiden granskades även de som stått i förbindelse med de dödsdömda. Lönnemåla-Elin, som angivits av Bengta, anklagades för att ha lärt Margareta Feiers son vissa böner som skydd mot onda makter. En av dem lär ha lytt:

"Jag iurar migh medh fredenz Jordh,
Gudh free migh både himmel och Jordh,
Gudh free migh både lööf och list,
Gudh free migh sielfuer Maria Jesus Christ,
ifrån alla onda menniskor,
i nampn Gudh fader, son och helligh and.
"Amen".

Elin förklarade att hon lärt sig denna bön av kringvandrande personer för 27 år sedan, och att hon aldrig kunnat tänka sig att den skulle vara skadlig. Andra konstiga anklagelser var att hon kokat en hälsodryck åt en sjuklig granne som därefter tillfrisknat, att hon medlat mellan Gomme Nielsen och dennes hustru så att de sedan blivit sams, och att hon tvättat den sjukliga Margareta Feiers särk, vilket lindrat dennas plågor lite.

Otäcka häxor som de uppfattades under häxhysterin. Målning av spanske konstnären Francisco de Goya.
Den 24 juli 1679 dömdes Elin till landsförvisning ur "Sveriges rike och dess underhöriga provinser" för att hon "... med farliga böner missbrukat guds saliggörande ord, kastat och bespottat den allsvåldige guden...".

Hindrich Felberedare, eller Landstzendörfer som hans verkliga namn var, drogs också inför rätten eftersom Olefva välsignat hans pälsar. Han dömdes till att böta tio daler i silvermynt till de fattiga och kyrkan, eftersom han tagit hjälp av en trollkona (häxa).

Först i oktober 1679 kunde dödsdomarna verkställas, men innan dess hade Bengta hunnit dö en naturlig död i fängelsecellen. Innan hon dog tog hon tillbaka alla anklagelser mot Olefva och erkände att allt var lögn och påhitt. Knut Hahn och prästerskapet löste dock detta missöde genom att övertyga Olefva om att hon ändå borde avrättas eftersom hon i alla fall gjort sig skyldig till hor, missbruk av "Fader vår" under prästvälsignelsen, samt signeri.

Olefva avrättades offentligt genom att, "efter rättens benådan", halshuggas och först sedan brännas på bål. Bengtas döda kropp lades på bålet, halshöggs och brändes sedan.

Knut Hahn var färdig med sina uppgifter som kyrkoherde i Ronneby och flyttade samma år ner till Lund för att utnämnas till biskop. "Hans ärevördighet magister Canutus Hahn" som hyllats för sina insatser vid försvenskningen av Skåne och Blekinge, fick Ronneby gymnasium uppkallat till sin ära och Blasius König har sin egen gata, men ingen av dem verkar vara ihågkomna för den omänsklighet och grymhet de visade 1679. På en målning i Ronneby kyrka kan man se den getliknande Satan slita ner själar i sin brinnande avgrund, som en påminnelse till den häxhysteri som en gång rådde i Europa.

Häxjakternas slut?

Efter 1600-talet har olika häxprocesser blossat upp här och var i Europa och Nordamerika. Under 1700-talet avrättades häxdömda i flera länder, men efter varje fall följde ofta en våg av kritik från lärda personer, vilket hjälpte till att avskaffa hårda straff mot häxor. Anna Göldis avrättning 1782 i Schweiz brukar räknas som den sista häxdömda med dödsstraff i Europa.

Rättegångar om häxkulter och djävulsdyrkan har dock fortsatt i modern tid. En av de mest kända är målet mot McMartins förskola i USA. Rättegången varade mellan åren 1984-1990. De anklagade åtalades för att ha utfört riter med människooffer, sexuella utnyttjanden, flygande häxor, actionskådespelaren Chuck Norris och bloddrickande. De bisarra anklagelserna kom från sammanlagt 350 människor. Men juryn trodde inte på någon av dem och alla åtalade frikändes.

Senator Joseph McCarthy:
Modern häxjägare?
Det bästa exemplet på modern häxhysteri är egentligen McCarthy-eran i USA, då en stor mängd människor under 1940-50-talen åtalades för att vara kommunister och landsförrädare. De huvudsakliga förhören leddes av senatorn Joseph McCarthy och bevakades intensivt av tidningar och TV. Liksom under de tidigare häxprocesserna angav de anklagade andra människor för att själva komma undan lindrigare. I underhållningsbranschen ledde det till att många blev ”svartlistade” och inte kunde arbeta längre. Många manusförfattare i filmindustrin fortsatte att arbeta under tagna namn. Under McCarthy-förhören användes ingen tortyr på något sätt, men folk fick sina liv förstörda och några valde att begå självmord.

I andra delar av världen är tron på häxor ännu stark. Amnesty International rapporterar varje år om dödsfall på grund av häxjakt och rättegångar mot häxor. I Afrika finns det fortfarande magiker, så kallade häxdoktorer, som sägs kunna göra allt från att förvandla sig till djur till att krympa snoppen på sina fiender. Det händer att män som säger sig ha fallit offer för denna onda trollkonst dragit häxdoktorer inför rätta, för att få skadestånd. En häxdoktor stod anklagad för att ha fått betalt av en man, för att förvandla sig till krokodil och äta upp mannens svärmor.

Afrikansk häxdoktor.
I Kongo är det vanligt att barn anklagas för att vara häxor. Fram till 2006 hade mellan 25 000 och 50 000 barn blivit utslängda från sina hem, då släktingar misstänkt dem för att vara häxor. I Nigeria har barn anklagats av präster att vara häxor, med hemska följder. Den 9-årige Nwanaokwo Edet blev utpekad som häxa av sin familjs präst. Hans pappa tvingade honom att dricka syra och Nwanaokwo dog av invärtes brännskador en månad senare.

Indien har också problem med häxjakter, som oftast bara är en ursäkt för att ta land och egendomar från kvinnor eller för att straffa en kvinna som sagt nej till en mans närmanden. I juni, 2002, dödades fem kvinnor av upprörda män med macheteknivar, eftersom de misstänktes vara häxor. Tio arbetare på en teplantage greps och åtalades för mord. Mellan 2001 och 2006 rapporterade indiska poliser över 700 mord på kvinnor som troddes vara häxor.

I Libanon greps i november 2009 TV-kändisen Ali Sibat och dömdes till döden efter anklagelser om häxkonst. På Nya Guinea är fängelsestraff för häxor vanligt, men på landsbygden används både tortyr och dödsstraff.



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2014 Unga Fakta AB