Ett långsamt farväl

Skriven av Elin, 14 år från Stockholm.

♥ Ett långsamt farväl. ♥


Hon stod bredvid mig, och jag kan säga helt ärligt att hon aldrig har varit så vacker som hon var där vid vattnet i soluppgången. Jag kunde inte fatta att hon skulle åka. Skeppet framför oss såg ut att vara hämtat ur en saga. Stora, vita segel, pärlvitt skrov och det nästan glänste om hela skeppet. Och det skulle hon åka iväg med, för att kanske aldrig mer komma tillbaka. Det var ett under att jag inte grät.
”Jaha.” sa hon. ”Jag antar att det är dags att säga adjö.” Jag nickade och svalde en klump i halsen.
”Antar det.” Hon såg på mig och log. Sen ställde hon sig mitt emot mig med ryggen åt vattnet. Jag såg att hon hade halsbandet hon hade fått av mig en gång för åratal sedan runt halsen. Den lilla stjärnan med sin kedja låg runt hennes hals som om den var skapad för att vara där. Det var bara det och ansiktet jag kände igen just nu. Hon var klädd i en mjuk tygdräkt och hade en mantel över axlarna med ett spänne som såg ut som ett kinesiskt tecken med en blomma bakom. Håret var uppsatt med en hårnål som också såg ut som en blomma. Och så var det hennes hållning, den var också förändrad. Hade jag sett henne bakifrån hade jag nog inte känt igen henne. Jag började säga något, men hon la ett finger för mina läppar.
”Låt mig prata först. Jag vill bara säga att… det här är lika svårt för mig som för dig. Du har kommit att betyda så mycket för mig under dehär åren, och du kan aldrig gissa vad glad jag är att du finns och har funnits. Du är nog den ända som vet nästan lika mycket om mig som jag själv.” Hon tystnade en stund, och jag började säga nått igen. Och än en gång så la hon ett finger över mina läppar.
”Jag vill bara säga att det spelar ingen roll vad som händer, hur långt bort jag än åker, eller hur många år som går. Jag kommer aldrig att glömma dig! Jag vet inte hur stort intryck jag har gjort på dig eller hur långt minne en människa har men jag vill be dig om en tjänst…” hon knäppte av sig manteln och när den var loss kastade hon den över mina axlar och knäppte. Jag såg på spännet.
”Vad betyder tecknet? Och vad är det för blomma?”
”Det är en förgätmigej och tecknet står för mitt namn. Allt för att du inte ska glömma mig!” Jag såg chockat på henne.
”Tjänsten jag hade tänkt be dig om är att aldrig glömma mig!” sa hon och jag trodde inte mina öron.
”Glömma dig? Tror du att du skulle åka iväg och jag bara skulle glömma dig? Känner du mig inte alls? Hur fan skulle jag kunna glömma dig? Du är ju som min syster och man glömmer inte bara sina syskon!” Hon log. Precis då hördes en röst som skrek från skeppet.
”Skynda på nu Aira!”
”Kommer snart!” vände hon sig om och skrek tillbaka. Jag hade svårt att se henne som en Aira. Det hade hon aldrig varit för mig. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon var döpt till Aira från början. Jag hade heller aldrig kunnat gissa att hon var av alvsläckte. Nog att jag hade läst och sätt mycket alver på film och i böcker, men jag hade aldrig trott att de fanns på riktigt. Att hon var en av dem. Hon hade inte heller trott på det. Inte innan vi båda fick reda på att hennes föräldrar hade varit alver och att hon hade fått bo hos en fosterfamilj hela livet, men nu skulle hem igen. Hem, där alla andra av hennes sort fanns. Men jag ville inte att hon skulle åka. Hon betydde så mycket för mig att jag inte förstod att jag faktiskt lät henne gå. Men jag kunde inte heller hindra henne att få åka hem till sin familj.
Jag svalde ännu en gång.
”Jag tror att du måste gå.” Hon såg på mig, rakt in i ögonen. Jag klappade henne på kinden.
Hon såg ner i marken och fick tårar i ögonen, bet sig i läppen och kastade sig plötsligt om halsen på mig. Jag höll henne hårt.
”Jag vill inte åka.” viskade hon mellan tårarna som börjat rinna. Jag smekte henne över håret och ansträngde mig för att hålla mina egna tårar tillbaka.
”Det kommer att bli jättebra. Jag lovar.” Det blev tyst ett tag, sen hörde jag hur hon skrattade till.
”Det spelar ingen roll vad de andra säger, jag älskar dig ändå. Men min pojkvän bli du aldrig!” Jag kramade henne hårdare och skrattade jag med. Jag hade fått en tjej ett år tidigare. Hon och Aira hade alltid kommit bra överens, men hon såg nästan avundsjuk ut när Aira och jag pratade om minnen eller busade med varandra. Det spelade ingen roll hur många gånger både jag och Aira förklarade för henne att vi inte var kära, utan bara var kompisar, hon blev alltid lite irriterad när hon såg oss skojretas med varandra. En gång hade Aira sagt att hon faktiskt älskade mig. Den minen min flickvän fick då är oförglömlig! Aira skrattade och sa ”har jag ingen rätt att älska en som hör till familjen eller?” ”Familjen?” hade min tjej sagt med frågande blick. Jag vet inte vad hon trodde just i det ögonblicket. Aira nickade ”Om det är tillåtet för dig att älska dina tre bröder, varför får jag då inte älska min?”
De nere från skeppet ropade igen.
”Vi måste lägga ut nu, kom igen!”
”Jaja, jag kommer!” Aira släppte mig och skrek åt dem. Sen vände hon sig om och såg på mig igen.
”Du kommer väll och hälsar på?” Frågade jag, som plötsligt blivit orolig att jag aldrig skulle få se henne igen.
”Självklart. Och jag ska skriva så ofta jag kan!”
”Bra!” Hon skrattade. Sen vände hon sig om och såg mot skeppet.
”Det är bäst att jag går innan de blir förbannade. Vi ses snart!” En snabb kram till. Sen gick hon ombord.
”Men vad har du för ny adress? Jag måste få den om jag ska kunna skriva!” sa jag och gick efter henne ut på bryggan.
”Jag kommer inte ha någon adress du kan nå mig på. Men när du skriver dina brev, skriv mitt namn på kuvertet och gå ut och bränn upp det när det blåser östanvind. Jag kommer få det.”
”Okej. Ta hand om dig!” sa jag samtidigt som skeppet la ut.
”Du med! Vi ses snart! Älskar dig brorsan!” Det var det sista hon sa, innan vinden tilltog och skeppet försvann ut på öppet vatten. Älskar dig brorsan. Och hon trodde att hon skulle vara möjlig att glömma!