Pappa, jag saknar dig

Skriven av Jenny, 15 år från Bromma.

Var det verkligen idag? Hur många år hade jag inte väntat på den här dagen? Hur många timmar on dagen hade jag inte tänkt på honom. Det kunde inte vara sant. Nu skulle det ske!

Jag stod vid rullbanden och väntade. Letade efter en grön resväska. Bruna, svarta och gråa resväskor rullade förbi, blev upplockade. Men så plötsligt! En mörk grön resväska kom farande förbi. Jag blev genast upprymd. Hjärtat började slå så hårt att jag var säker på att människorna runt mig hörde dunkandet. En gammal tant med rullatorn fick hjälp av en man med att plocka ner väskan. Sen försvann hon med den. Jag stod alldeles stum och tittade efter tanten. Jag var nära att skrika till henne att hon inte kan ta pappas väska sådär, men sen lugnade jag ner mig. Såklart att det finns flera gröna väskor.

Jag hade väntat i flera timmar och började bli lite less när jag hörde högtalarna på flygplatsen ropa ut:
- Plan 312 från Per...
Ja! Det var pappas plan, nu har det säkert landat!
- Har råkat ut för en olycka för en timme sen i Frankrike. Jag ber alla anhöriga att kontakta personal.
Jag kände inte min kropp längre, det kan inte vara sant. Nej det går inte. Meddelandet spelades upp i mitt huvud om och om igen tillslut svartnade det för ögonen och jag föll ihop på det kalla stengolvet.

Jag låg i en soffa när jag vaknade. En blå soffa, min soffa! Jag var hemma. Nej, jag ska ju hämta pappa! Jag skyndade snabbt ut i hallen för att sätta på mig skorna. Jag mötte mamma på vägen dit. Hon var röd i ansiktet, gråt.
- Du hörde om kraschen...
Nej, nej, nej, nej, nej.
- NEJ, skrek jag, JAG HÖRDE INGENTING!
Utan att jag hade märkt det sprutade tårarna ut ögonen på mig.
- Jag ska hämta pappa, hulkade jag.
Mamma la armen om mig.
- Pappa klarade sig inte, grät mamma och omfamnade mig.
Jag grät mot hennes axel. Ville trösta, ville bli tröstad.

Var det idag det skulle ske? Nej, inte idag inte imorgon, aldrig någonsin.