"Jag står här vid din grav, snart trillar du i..."

Skriven av Jessica, 10 år från Västerås.

”Vad vill du Tommy?” frågade Sofia irriterat. Hon var trött på hans ständiga tjat om varulvar och vampyrer som han trodde lurade där ute i mörkret om natten. ”Håll klaffen någon gång”, fortsatte hon och placerade huvudet mellan två tjocka kuddar för att slippa höra hans irriterande viskningar.
Samtidigt befann sig Tommy utanför ytterdörren till Steenbergavägen 79. Han öppnade dörren med ett klick och stängde den sedan lika tyst bakom sig. Trappan knarrade när han smög upp och han hoppades att ingen skulle vakna av att han hade varit ute utan tillåtelse mitt i natten. Särskilt inte hans klantiga syrra Sofia, för hon skulle säkerligen tjalla.
Sofia låg fortfarande kvar med huvudet mellan kuddarna och ignorerade viskningarna som bara fortsatte. Men plötsligt lät det inte som Tommy längre, de lät hotfulla och skrämmande.
”Dö, dö, dö…”, hörde hon om och om igen. ”Jag står vid Sofia Summers grav, snart trillar hon i…”
De där orden kände hon igen. Hon hade hört dem förut, men var? Just det! De kom från den där skräckfilmen hon sett kvällen innan. Det var den absolut läskigaste film hon någonsin sett, och nu skulle filmens händelser bli verklighet, den enda skillnaden var att Mary, filmens huvudperson, inte existerade längre utan det var Sofia som skulle gå hennes öde till mötes.
”Tommy ge dig! Om du försöker skrämma mig så fungerar de verkligen inte!” Tommy stelnade till när han just passerat hennes rum. Hade hon upptäckt honom? Var det nu hon skulle tjalla för mamma och pappa? Men hon sa inget mer så Tommy fortsatte in på sitt rum som låg bredvid hennes.
Sofia kunde fortfarande höra de hemska viskningarna, så hon gick in till Tommys rum för att ge honom en riktig utskällning. Han låg och sov, lika gott som alltid. Vem var det då som hade viskat de där hotfulla meningarna? Sofia kastade en blick på Tommys skärmsläckare. Där var en bild på en grav. Här vilar Sofia Summers, stod det med stora bokstäver. I samma sekund uppenbarade sig en stor, svart skugga bakom henne. Precis som i filmen om Mary, och då var det skuggan som hade knuffat ner henne i graven. Sofia började skrika av rädsla, och det ekande vrålet gjorde att Tommy kvickt slog upp ögonen. Han bytte skärmsläckare på hennes begäran.
Med tiden blev viskningarna allt lägre och till slut hördes de inte mer.
Men så en kväll hörde hon dem igen, men den här gången talade de inte till henne.
”Dö, dö, dö…”, viskade de. ”Jag står vid Tommy Summers grav, snart trillar han i…”
Hon tänkte efter. Hade inte han och mamma hyrt den där hemska filmen om Mary kvällen innan?