Henrietta

Skriven av den lilla sockerbiten från svorge.

DÖDEN...DÖDEN...
Det är jag tänker på. Hur det är. Fast jag vill inte dö. Jag har det ju så bra här. Men det finns ju dem som inte har det så bra och känner många som är döda. Som människor i krig och andra oroligheter. Ja, förresten jag glömmde ju berätta vem jag är. Jag heter Mellita Kapstrand. Jag bor i universums största stad. Stockholm-nej, där ljög jag. Jag bor i universums minsta stad, nämligen en miniby som inte finns på kartan. Högasundsbyn. Här bor det knappt 100 personer. Jag får inte glömma och säga att jag är 14 år. Min mamma har flyttat. Hon gjorde det när jag var 4. Pappa träffade en tjej i Sundsvall. Hon är så tillgjord! Har tajta kläder och så. Sminkar sig överdrivet och håller på med en massa män. Det vet jag. Jag var hemma hos min bästis Clara. Vi skulle hämta en sak hos hennes storebror, som är 28. Och då var pappas tjej Henrietta där, hon är 35 så det är ju lite väl. Försökte nästla in sig hos honom, flörtade och försökte en massa. Hon märkte inte mig, tur. Jag har inte sagt något till pappa, han skulle bli sårad. Den himla Henrietta. Hon är jobbig hemma med. Men pappa gillar det.
- Du Mårten, ja pappa heter så, varför är du så skygg? Släpp loss! Lev! Var vild och håll på!, brukar Henrietta säga.
- Nej, det är bara dig jag gillar. Det är bara du som gäller, säger pappa då. Sedan försvinner de. Jag blir alltid lämnad. Jag har försökt att prata med pappa, men han säger bara: " Men gumman, jag tycker om dig, vi kan göra något!"
Men det blir aldrig av. Nu är jag trött på detta och vill att Henrietta ska sticka. Så idag ska säga det. Att hon är otrogen. Hon är falsk.
Efter skolan gjorde jag det! Pappa körde ut henne.

3 veckor senare var jag och pappa i afrika och hjälpte barn som väntade på döden. Det var skönt att kunna hjälpa.
HEJDÅ!