Den fula ankungen

Skriven av Ellen , 14 år från Stockholm.

Den fula ankungen


En kall januarimorgon 1743 i norra London satt en kvinna tillsammans med sina barn runt brasan i det bruna inredda sällskapsrummet, kvinnan dolde sin besvikelse och oro inför sina barns nyfikna blickar. En sorg men samtidigt en oro tog upp det mesta av hennes tankar. Hon vaggade sin nyfödda dotter fram och tillbaka i långsamma rörelser. Bara någon vecka tidigare hade hennes fjärde barn fötts, en flicka som skulle få namnet Lucy. Men redan vi födseln upptäckte man tidigt att något var annorlunda med Lucy, hon gav inte ett ljud ifrån sig. Hon var frisk men inte så mycket som ett pip gav hon ifrån sig. Hon var lugn stillsam och tystlåten. Hon hade inte gråtit en tår sen den kalla snöiga december natten hon föddes, hon var inte som andra. Hon var inte stum hon bara sa ingenting. En tår rann ned för Manchesters kind medan hon viskade i sitt barns öra, ”snälla tala, det är för ditt eget bästa”. Sedan vaggade hon flickan i sin famn tills solen tittade fram i gryningen.


1752

Manchester vandrade ned på frostiga gator och drog in en kylig doft genom näsan. När en kvinna från gatan kom gående och sa något till en väninna, samtidigt som dom tittade och nickade åt Lucy, grep hon hårt i Lucys hand. Lucy log åt kvinnorna men dom log inte tillbaka.
Manchester tyckte så synd om sin dotter men hon kunde inte försvara henne, inte en gång till, Lucy hade inte talat inte sen hon föddes. Man viste att hon kunde tala men hon bara lät bli.
Manchester ställde sig i jämnhöjd med sin dotter och grep tag i hennes axlar samtidigt som hon ruskade om henne, ”tala, barn tala”. Skrek hon medan tårarna rann ned för hennes kinder.
Men Lucy förblev tyst. Hon såg oförstående på sin moder, Manchester tittade i sin dotters ögon, men drog snabbt tillbaka blicken. Hon kunde inte se in i dom. Det gjorde för ont, samtidigt som hon ville försvara Lucy, slåss med dolk, ville hon inte leva med att alla tittade på hennes dotter eller pratade snett om familjen.
Inte nog med att dom tyckte det var konstigt att hon inte talade, hon skrev långa sagor också. Om drakar och prinsar som räddade prinsessor. Ja det hela var ju en skam för Manchester det kunde man ju förstå. Man hade föreslagit att hon skulle bo på landet ett tag och se vad som hände. Förut hade Manchester sagt tvär nej. Men efter ett par år hade hon blivit osäker. Och nu var hon säker, Lucy skulle bo hos sin mormor på landet tills hon lärt sig lite vett.
Manchester tog en blick på sin dotter, hon talade inte, hon skrev, men hon var trots allt Lucy. Men det verkade inte spela någon roll i det beslut hon tog.

1758

Lucy tog ett språng ut på åkern och skrattade, inte så att det hördes, hon skrattade inombords. Hon slängde sig på marken och tittade upp på himlen. Ett par moln syntes och en vindpust kylde ned hennes kropp. Hennes mormor lagade mat i huset på den lilla plätten till vänster om ladan. Lucy ställde sig upp och tittade mot skogen, löven hade börjat gulna och det blev kallare för varje dag, på morgonen innan när hon klivit upp för att sätta sig vid sjön och skriva hade det varit frost i gräset. Lucy gick mot skogen, hon funderade på livet, på människor. Varför dom gör som dom gör? Hon visse att hon inte skulle få svar. När hon närmade sig skogen log hon, ett skratt hördes längre ini skogen. Hon sprang mot det och visste i samma stund som hon kom till gläntan vad hon skulle få se. Samuel satt på en stubbe och ristade i trät. När han fick se henna släppte han träet och kysste henne, Lucy drog in luft genom näsan och sa, ”vad gott du luktar”.
Senare på eftermiddagen skulle Lucy in till stan och läsa sagor för barnen på antikvariatet, sina sagor.