jagad av vikingar!

Skriven av Christopher, 11 år från Köping.

Ett tjut från ett horn hördes, vi sprang så fort som benen kunde, allt var svart i den stora skogen. min mamma och jag sprang bredvid varandra, efter en stund blev allt tyst...
-Attack!!
alla människorna tittade bakåt, vikingarna rusade mot oss snabbare än blixten, jag började springa, jag sprang och sprang bland människohopen, jag blev knuffad omkull och med nöd och näppe kunde jag krypa in under en stor stenöppning i berget. vikingarna sprang förbi och dödade alla i sin väg, jag började gråta och blundade inför dödens konst. sedan försvann vrålen och skriken bort mot horisonten, det blev gryning medan jag låg ínne i grottan och var rädd. efter en stund vågade jag öppna mina ögon, jag var tvungen och stänga dem ingen, precis bredvid mig låg ett dött spädbarn, jag förbannade den grymma döden, jag tvingade mig att gå över spädbarnet, men aktade mig från att nudda den. när jag kom ut såg jag död överallt.
- Mamma!, ropade jag:- Mamma, Mamma var är du!?
jag började gråta när jag insåg vad som hänt, min mamma låg några meter bort helt tyst, hen levde knappast, jag sprang fram.
-kevin... sa hon, -Kevin, du har varit modig, viskade hon, jag vill att du ska ha den här, sa hon och visade mig ett halsband som hon hade fått av pappa precis innan han dog. sedan tystnade hon och dog...
jag kände tårarna rinna nerför kinderna. jag gick och lade mig i grottan igen, sedan klämde jag hårt på halsbandet jag fick, sedan somnade jag och tänkte på vad meningen med livet var nu, mina föräldrar var borta, min by hade blivit bränd till grunden och jag ägde ingenting förutom halsbandet, sedan somnade jag, och som tur var för mig, vaknade jag aldrig...