verklighet

Skriven av nathalie, 13 år från sverige.

-sara ropade mamma nere från köket. det är dags att äta frukost, du vet juh att du ska på skolan så du måste faktiskt skynda dig.
-jag vet, jag skyndar mig allt jag kan sa en arg röst tillbaka.
när dom var klar och va på väg till bilen tillsammas sa ingen ett ljud dom va tyst i bilen också enda till sara bröt tystnaden.
- mamma du vet juh att jag ska gå på stan idag me pete...martina sa hon snabbt.så jag kommer nog inte hem förän sent ikväll så du behöver inte göra mat till mig eller sitta uppe hela natten som sist. jag äter hos martina.
- ja jag vet gumman, men nu måste du av så vi ses väll ikväll då.
- ja det gör vi puss mamma
-mm puss gumman
sara gick ensam på den mörka skolgården tills hon hörde en röst som hon genast kände igen det var hennes bästis therese och hennes tvillingsyster moa som kom springande efter henne. hon fick en snabb puss på kinden av dom båda. sedan gick dom tillsammans upp till klassrummet. efter dagens slut så frågade therese om hon fick följa med sara hem. men hon sa att hon inte mådde så bra så hon var tvungen att gå hem å lägga sig och vila lite. okej sa hon snabbt sedan gick dom åt skilda vägar. sara var på väg till högstadiet. där det bara gick 16-18åringar och det var där hennes pojkvän gick. fast hon bara var 13 snart 14 år och han var 17.men huvudsaken var juh att dom gillade varandra och det gjorde dom juh hon älskade honom mest på jorden och hon trodde att han gillade henne lika mycket ända tills hon såg han stå där nästan alldeles framför hennes ögon och kyssa en annan 17 tjej som inte var hon. tårarna började falla och hon började att springa hela vägen hem fast det var 3 kilometer hem.hon låg hemma i sängen och grät. tills det ringde på dörren. hon torkade tårarna och gick och uppnade och där ute stod peter. att han ens vågade komma hit efter det som hänt. och hon tänkte inte låta honom se när hon grät. fast det fick han göra iallafall. för då började han att berätta. han sa att han hade cancer och skulle dö inom en månad om han hadde tur annars skulle det bli kortare tid. då kom frågorna varför har du inte sagt något du vet juh att jag alltid ställer upp för dig. och att hon ens vågade fråga om kyssen med den där tjejen. men hon gjorde det ialla fall. och han hade en förklaring. det var tydligen hans syster och dom brukade tydligen göra så med varandra när dom var glad eller ledsen, och i det här fallet ledsen. efter det så var sara och peter med varandra hela dagen skrattade och hade kul. men det blev sent och han var tvungen att gå hem. nästa dag så ringde det tidigt på telefonen. och en sorgsen röst sa lungt
- är det du som är sara?
- ja sa hon. sedan började hon att berätta
- fast nu med en lite mer darrig röst. jo jag ringer från östberssjukhuset och jag har en sorglig sak att berätta . pete.. hon av bröt sig sedan fortsatte hon att berätta. peter avled tidigt igår kväll så han finns inte längre här hos oss nere på jorden. men jag vet att han alltid kommer att finnas vid din sida och i ditt hjärta. sedan så försvann rösten. det var som om hon hade drömt. fast det var verklighet. allt var förstört han var juh allt för henne nu hade hon juh inget kvar att leva för.