Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Heneriettas första ridlektion

Skriven av Emma, 12 år från Mölndal.

Hjärtat bultar. Min nervositet har samlats till en ända stor klump i magen.
Vi är på väg till en ridskola, där jag skall rida. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant, så lycklig är jag. Jag kan redan föreställa mig själv på hästryggen.
– Jag hoppas att jag får rida en svart. Det är mina favorithästar, säger jag till mamma som kör bil.
– Ja, Hettan. Jag tycker också om svarta hästar bäst, säger mamma. Egentligen heter jag inte Hettan. Jag heter Henerietta. Nästan alla kallar mig för Hettan. De tycker antagligen att Henerietta är för jobbigt att säga. När vi kommer fram får alla varsin häst att rida och sköta. De ropar upp oss också:
– Henerietta Lindmark, sa de.
– Ja! Säger jag.
– Du får Silke, sa de. Jag har fått en kompis på ridskolan här, och hon har ridit i en termin, så jag frågar henne vem Silke är.
– Silke, det är den svarta i boxen, säger hon.
– Vad är en box? Frågar jag, och känner hur jag rodnar.
– Det är en inhägnad där vissa hästar bor. Andra bor i spiltor, och de är mindre, svarar hon. Min kompis heter Teresa, men kallas för Tessan.
– Tycker du verkligen att det är kul att prata med den där nollan, Tessan? Frågar någon bakom mig.
– Kom så går vi, säger Tessan. De där tjejerna är så taskiga. Bry dig inte om dem! Men det är svårt.
– OK! Då kan ni sadla och tränsa, ropar Cissi, som är våran ridlärare, och alla, förutom jag, springer iväg till sadelkammaren för att hämta sadel och träns.

Jag har ingen aning om hur man sadlar, och inte heller hur man tränsar för den delen. Ingen frågar mig ifall jag behöver hjälp! Jag känner mig så ensam att jag inte står ut. Jag följer hjälplöst efter de andra...







Nu står jag i Silkes box. Sadeln är tung, tränset trassligt och jag ledsen. Ingen frågar ifall jag behöver hjälp! Ingen hjälper mig utan att fråga! Ingen tittar änns på mig! Jag kan absolut ingenting om hästar! Just då så sa jag till mig själv:
– Jag skall allt visa dem! Jag skall sadla och tränsa själv! Precis när jag är klar så kommer Cissi gående förbi.
– Men, du har ju satt sadeln bak och fram. Den skall sitta med framvalvet fram och bakvalvet bak, säger hon, och visar hur den skall sitta på Silkes rygg.
– Nu kan du leda ut honom, säger hon sedan, så jag gör det. När vi har kommit in i paddocken så är det dags att sitta upp, och det kan inte jag!
– Du måste sitta upp nu, Henerietta, säger Cissi.
– Jag vet inte hur man gör, erkänner jag mycket ynkligt.
– Det är inte svårt. Man sätter ena foten i stigbygeln, tar satts och hoppar upp och tar över benet till andra sidan. Jag skall visa dig. Hon sätter sig upp på Silkes rygg hur lätt som, men jag fnissar, för att Cissis ben hänger halvvägs ned till knäna på Silke, och han verkar se ogillande ut.
– Jag vet att jag är fånig, men jag skulle bara visa dig, säger hon och ler. Upp nu, jag hjälper dig!
Det var inte så lätt som jag först trodde. Jag lyckades inte få i foten i stigbygeln. Snyggt är det inte, men jag lyckas i alla fall att kravla mig upp i sadeln.
– Då kan vi börja lektionen med att Katarina på Nasim kan börja med att skritta ut på spåret i höger varv, säger Cissi. Jag fattar absolut inte ett ord vad hon säger, men jag säger ingenting.





– Då kan Henerietta komma fram i skritt, säger Cissi. Ingenting händer. Jag försöker tala om för Silke att han skall börja skritta:
– Skritt! Hör du inte vad jag säger? Skritt! Det hjälper så klart inte.
– Kan du ingenting om hästar eller? Säger Cissi och ser undrande på mig. Först sätter du sadeln bak och fram, sedan så kan du inte sitta upp och nu kan du inte änns få hästen att gå. Det bränner bakom ögonlocken, men jag tvingar tillbaka tårarna! Jag vill absolut inte börja gråta. Inte när de andra tittar på.
– Du skall trycka hälarna i hästens sidor när du vill att den skall öka farten, säger Cissi tröttsamt. Jag försöker, och det fungerar.

Silke går ut på spåret, som om han aldrig har gjort någonting annat. Jag är lättad över att det gick, men speciellt glad, det är jag inte.
– Vet du hur man gör när man vänder snett igenom? Frågar Cissi, med något vänligare ton. Antagligen förstod hon att hon var dum.
– Nej! Säger jag. Jag är den värsta nybörjare som du kan tänka dig, jag kan ingenting om hästar!
– OK! Förlåt att jag var dum. Det bara flög ur mig. Tungan är lite hal idag förstår du, säger Cissi och fnissar. Så här gör man: Man rider först på fyrkantspåret, sedan när man kommer till ett hörn, så rider man diagonalt över banan, till de hörn som är mitt framför näsan på en. Förstår du?
– Ja! Säger jag och nickar.
– Bra! Då kan vi ta tyglarna, det vill säga korta dem. Sedan så kan vi vända snett igenom ifrån det hörnet, säger Cissi, och pekar på ett hörn. När jag kommer fram till hörnet, så kom jag på att jag inte vet hur man styr!
– Men hallå där, förstod du inte vad jag sa? Säger Cissi till mig, för att Silke går rakt fram. Han har inte en tanke på att vända snett igenom.
– Jag vet ju inte hur man styr, säger jag ynkligt.
– Om man drar i den högra tygeln, så svänger hästen åt höger, och tvärtom om man drar i vänster tygel, suckar Cissi. Föresten så är ridlektionen slut.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2026 Unga Fakta AB