De tre tjejer i vilse

Skriven av Sandra, 18 år från Småland.

Kapitel 1
Tälta i skogen med vänner
"Emi ska du inte vakna" ropade mamma nerifrån.
"Jodå, jag ska ta på mig kläderna och komma genast ner" Sa jag högt. Jag öppnade garderoben och tog ut några plagg. Jag visste inte vilka jag skulle ta på mig men valde bara en. Jag tog på mig varma kläder, jag skulle ju tälta med Matilda och Tilda i skogen, så det skulle nog passa med en jacka och ett par jeans. Jag tog ut min resväska och lade ner sakerna. Sedan gick jag ner till köket.
"Mamma, kommer du och sakna mig?" Sa jag berörd.
"Självklart, alla mammor gör det ju?" Sa mamma ledsen.
"Aha..." Sa jag och tog upp mitt macka och åt. Det var halva brödet jag åt men ändå hade jag tankarna på hur vi skulle kunna ha det ensam. Jag slängde min macka i papperskorgen och tog på mig min jacka och skor. Jag kramade mamma hårt och än så länge sa jag till henne det här;
"Jag kommer sakna dig" Sa jag lågt.
Det knackade på dörren jag öppnade genast och där stod Matilda och Tilda vid dörren . Jag sa hejdå till mamma och gick ut med dom.
"Har du hämtat maten?!" sa jag till Matilda med orolig ansikte.
"Ja" Sa Matilda med ett leende.
"Jag hämtade sakerna, alltså för att sova på dom" Sa Tilda med en berörd leende.
"Hm, hur ska det gå till?! Kommer det finnas något läskigt i skogen" Undrade jag.
"Nejdå, inte så länge vi lever" Sa Tilda med ett vanlig leende och log tillbaka.
Vi gick hela dagen och på natten kom vi till skogen. Vi gjorde våran tältställe och satt på eld sen satt vi omkring elden. Jag hade inte blivit orolig mer, utan tänkte på det roliga som kan hända.
"Kanske prinsen räddar oss när vi är i fara" Sa Matilda med ett galen skratt. Alla vi tre satt och gravade. Vi hade det så roligt än så länge det hände det värsta.
"Kom, så går vi och promenerar lite i skogen" Sa Tilda. Båda vi nickade och promenerade. Det var inte så mörkt lite ljust. Det var inte enda ljud i skogen. Jag höll hårt händerna om Matilda och Tilda. Jag ville ju inte gå vilse. Vi promenerade hela dagen och så kom vi tillbaka. Jag kramade hårt mina vänner och gick in i tälten med dom och blundade men då hörde jag ett ljud.
"Matilda, hör du denna ljud, jag är rädd" Sa jag orolig och rädd. Matilda och Tilda gick upp med mig och öppnade ficklampan och där på golvet låg en orm. En anakonda, den var så stor. Jag var så rädd och då i sista sekunden bet den mig i foten. Jag svimmade och ramlade av.
Jag öppnade ögonen och var snurrig och där log Tilda och Matilda omkring mig. De hade gråtit, Matilda höll på att suga bort giftet från mitt fot. Jag hade så ont men min mun värkte så jag kunde inte prata. Tilda hade blod omkring händerna och darrade så hårt.
"Vad är det som händer" Ropade jag lågt.
"Inget" Sa Tilda med ett darrande röst.
"Tilda har dödad ormen med ett sten därför är hennes händer blöta av blod." Sa Matilda med ett svart mun.
"Tack kära ni, nu är ni mina änglar. Mitt liv är ert nu som ni räddade" Sa jag.
"Vi har en dålig nyhet, det finns ingen status här. Alltså vi kan inte ringa till din mamma och så har vi gått vilse" Sa Tilda med ett ledsen humör. Jag blev ledsen och gick upp. Min ben värkte, kunde det var mitt sista dag så skulle jag dö. Jag var så orolig att jag sov, men mina tankar var hos mina vänner.
Kapitel 2
Hur ska vi klara oss utan mat, vatten eller tältting.
Det hade gått några dagar utan mat och hjälp. Det kändes som om det var våran sista sekund. Jag var ganska rädd och orolig. Mitt ben hade slutat att värka men den hade varit så svart. Jag kollade på Tilda och såg hur ledsen hon var. Det var mitt fel, jag kunde väl inte göra så sa jag lågt för mig att ingen hörde.
"Förlåt snälla ni, det är mitt fel! Jag borde inte säga så" Sa jag högt att båda två hörde. "Nejdå" Sa Matilda. Jag var varken orolig eller rädd. "Vad kunde hända mer än så" Sa jag till Tilda. Hon nickade mot mig och grät. Jag kunde ju inte hålla mig och gick upp och kramade henne hårt.
"Det är mitt fel, åh gud hjälp oss" Sa jag. Vi hade inget mat att äta eller vatten att dricka. Våran tältställe var helt förstörd. Matilda tog då tältstället och band ihop den runt mina ben och halva med ormens. Jag gick upp och tog upp Tilda med mig.
"Vi kan inte bara sitta såhär, utan vi ska leta efter mat. Så vi tre ska dela oss" Sa jag med ett förvånad blick. Båda två nickade och gick med mig. Vi gick runt hela skogen, men det fanns inget att äta varken mat eller drick. Matilda hade blivit trött så vi satt oss bakom en lång träd. "Snälla kära gud, Jag ska be så fort jag får tillfälle" Mumlade jag. Tilda och Matilda sov. Jag var nu ensam. Jag bad till gud och ljung fru Maria. Jag var så tvärt rädd att jag knappast kunde säga något mer än: Kära Maria vi behöver din hjälp. Vi ska finnas för dig och det ska du. Sa jag varenda 5min. Jag var nu trött så jag blundade min ögon. Min dröm var om att en kille skulle komma och rädda oss och så skulle jag äta mat.
Efter en timme vaknade jag. Jag var ganska trött men ville ändå vakna för säkerhetskull. Matilda hade börjat vakna men Tilda var redan i drömmarnas värld. Jag tog upp Tilda och böjde henne på mitt rygg och så gick jag med Matilda. Det var ljust och skogen var så vacker. Grönt gräs och skogen fullt med vrålande av fåglar som flaxade på den klar heta himlen. Allt var så vackert men ändå så var jag orolig för ormar.
"Asså man säger att ormar brukar finnas i Sydamerika vad gör dom här i Sverige" Sa jag till Matilda. Jag hade fått så ont om min rygg men ändå så kunde jag inte släppa Tilda.
"Hm.. Kanske gud .. Liv" Sa Matilda beundrande. Jag tänkte också på det men den tyngden jag hade på mitt rygg lät mig tänka på förgående saker. Molnen började komma mot varandra, ena störtade mot den andra. Det ända jag var orolig över var att det skulle ösregna, vi hade ju ingen ställe att sitta i varken tak eller rum. Jag var förvirrad men lite ledsen. Efter några minuter började det regna! Jag anade det och sprang till ett träd. Matilda följde mig och satt bredvid mig med ett darrande hand. "Hur ska vi klara oss" Sa hon med ett gråtfärdig ansikte. Precis vaknade Tilda. Hon var ganska otrolig orolig.
"Vad är det som händer, regnar det" Sa hon med ett ännu blek ansikte. Jag visste inte vad jag skulle säga och mumlade fram ett ord:
"Ösregn, Törst, Ingen tak." Sa jag att Tilda förstod.
Kapitel 3
Vad ska vi göra?
Tilda blev sur och gav mig ett ansvarig blick. Jag blev ledsen och lutade mig mot Matilda. "Vad ska vi göra" Ropade Tilda. Jag visste inte och bara mumlade fram ett massa knep. Tillslut lutade jag mig mot henne. Jag gav henne en leende och försökte visa att jag tänker efter utmaningen.
"Hörru, vi kan inte bara sitta och vänta till regnet tar slut!" Sa Tilda med vrålande ögon.
"Jodå vi ska vänta" Sa jag för att uppmuntra henne och visa att vi är med henne. Hon gav mig ett baby blick som lät mig ramla i mina drömmar. Matilda gick upp och höll ett träd. Hon gjorde det oftast hon hade gått vilse. Jag gick upp och kramade henne hårt, jag ville ju inte att hon skulle bli ensam. Jag tog upp Tilda och höll henne i handen och gick. Matilda följde oss, vi gick runt. Vi skulle ju bara leta efter ett tak som kan hålla oss undan. Mina tankar föll ihop. Hur skulle mamma reagera att vi har gått vilse? Det var det jag var orolig över. Tilda började gråta, hon var så arg och ledsen över det som har hänt.
"Tilda gråt inte, vi finns bredvid dig ju" Sa jag med ett ännu allvarliga blick. Tilda torkade bort sina tårar och kramade hårt mig och lade till ett ord: "Jag älskar dig" Sa hon med ett försänkt leende. Jag blev lite glad och försökte visa upp min leende så mycket jag kunde. Matilda kom till oss, hon hade hittat ett hus. Jag sänkte upp min huvud och blev glad. Jag höll hårt om händerna till dem och gick snabbt. När jag kom såg jag en gammal hus, en hus som brukar ligga i sagor. När alla tre kom knackade vi på dörren. Utan ljud eller hand på handtaget öppnades dörren av sig själv" Vi blev skraja men det var inget, för där på golvet låg en liten flicka. Hon var så vacker, hennes ögon var befriade av den blåa linsen, hennes mun var liten och hennes hår var gul. Jag kröp ner till flickan och kramade henne hårt.
"Hej, Vad heter du" Sa jag med ett mjukt leende. Tjejen blundade och mumlade ett ord: "Jag heter Greta" Sa hon med ett rädd röst. Jag försökte muntra upp henne allt jag kunde. "Bli inte rädd, Jag heter Emi,Hon heter Matilda och hon Tilda." Sa jag med ett stort leende att mina vita tänder syntes. "Aja, vad gör ni här" Sa Anna och välkomnade oss. "Vi har gått vilse" Sa Tilda med ett gråt färdig blick. Och så berättade vi vår historia. Tjejen tyckte synd om oss och bjöd fram lite kakor och te. Vi tackade henne och så berätta hon sin historia:
Ja, Jag heter Greta och är 10år. Jag har ingen föräldrar, jag är en sagofigur. Den elaka häxan har tagit ut mig ur en saga och försvunnit i tiden. Jag kan nt hitta henne någonstans och här lever jag ensam.
"Men vad heter den sagan du har kommit ifrån?" Undrade jag med ett förväntat svar.
"Hans och Greta" Sa Greta med ett underlyst röst. Jag lät ha hört sagan förut men kom aldrig ihåg den. Vi fick stanna hos Greta i flera dagar. Jag blev glad och gick ut till träd gården. Det var så vackert där, att jag nästan fick solblänk in i mitta västraöga. Jag såg en koltrast som sjöng. Jag hade hört sången förut men kom inte ihåg riktigt så jag nynnade sången. Tilda kom springade imot mig och berättade allt som skulle hända. Jag fick veta att vi skulle hem!

Slut! =)