Kalle och jag

Skriven av Sofia, 10 år från Stockholm.

Kalle och jag har det alltid varit.. förutom den tiden Alice bodde här. Jag heter Kajsa och jag är 9 år. Jag bor på en liten, trång gata i Skara som heter Stallgatan 7. Kalle bor på Stallgatan 8, och vi har våra balkonger så att vi kan klättra över till varandra. En gång när Kalle skulle klättra över till mig så trampa han fel och föll ner till marken, men som tur är så har vi inte så långt till marken för vi bor på 2:an. Kalle bröt armen och fick ha gips, men han var lika glad i alla fall. Det är det som är bra med Kalle, han är alltid glad. Min mamma och pappa har alltid velat flytta till en större och finare lägenhet. Men jag vägrar, Kalle också. Vi har lovat varandra att alltid bo så här nära varandra. Det håller vi också.

I min och Kalles skola som heter Sveaskolan så finns det klasser ända upp till sexan. Sexorna i vår skola är stora och tuggar tuggummi och spelar på mobilerna hela tiden. En gång så sa Kalle till de att man inte fick ha mobilerna framme. Då skrattade de och gnuggade Kalle i håret och tjejerna pussade honom på kinden, det tyckte Kalle var äckligt. Så därför har han aldrig sagt till mer. Det tycker jag är bra, jag skulle aldrig våga säga till de.
Min lärare (Kalle går i 3B, jag går i 3A) heter Katrin och har brunt hår och rött läppstift (ibland). Kalles lärare är gammal. Hon är 58 och pratar bara om hur det var på hennes tid, när hon var lika gammal som oss. Hon heter Britt och har grått krulligt hår ner till axlarna och har alltid rött läppstift på sig. Jag tycker mer om Katrin än Britt. När jag säger det så blir Kalle arg, fast jag ser att han också tycker det.

Min mamma och Kalles mamma har gått i samma skola. Det tycker jag är konstigt. Jag och Kalle föddes på samma sjukhus, gick på samma dagis och i samma skola sen ettan, för i förskoleklass så gick Kalle på en skola som hette Tuleskolan som inte låg så långt bort. Sen flyttade han till min skola i ettan och började i min parallellklass, 1B. Det känns nästan som om jag och Kalle är syskon. Men det är vi inte.. synd.

Undra hur det kommer bli när vi blir stora. Och om vi, var och en får springande lekfulla barn. Och sen när vi hamnar på ålderdomshem. Kommer vi kunna vara kompisar så länge? Ja, det är en annan grej att tänka på.. Nu klättrar jag över till Kalle.