Dans med det döda

Skriven av WoodWoolfT, 12 år från linköping.

Utan cykel att åka på till skolan sölade sig tiden framåt. Speciellt när man gick upp för den äckligt långa backen bredvid Värmeverket.. Jag drog benen efter mig och fösökte gå så långsamt som möjligt, vilket visade sig inte va så svårt i motvind. Men på något sett längtade jag efter skolan. Jag undrade varför. Då hade jag ingen aning om vad som skulle hända mig.
Igår vart min cykel stulen. Och när polisen hittade den, med killarna som tagit cykeln på den, var den pajad. Man såg inte att den var min. Men jag visste det ändå på nått sett.
Dagen gick snabbare än vad jag trott, bara att jag kom 10 minuter försent till första lekitionen. När jag och några kompisar hade satt oss sner vid ett bord såg jag honom. Han som stulit cykeln + hela hans gäng. Jag stelnade till och tittade bort. Alla mina kamrater hade också upptäckt honom och samlades vid ett bord och fnittrade och viskade och stirrade på honom. Hmmm.... Det såg ju inte det minsta misstänksamt ut...
Jag lämnade min mat och märkte att han stirrade på mig med en underlig blick. Han visste att det var min cykel han stulit.
Jag gick ifrån mina kompisar bort mot sporthallen. Där jag damp ner under stentrappan.
Killen som sott cykeln hade blivit misstänkt för flera stölder, men aldrig angripen för dom. Det här var första gången. Och han såg det väll som mitt fel.
Det hördes nått från ovansidan av trappan och jag kikade upp. Och möttes av ett välbekant ansikte. Killens. Jag skrek men två starka armar höll mig fast och täckte över min mun, med nått som kändes som en servett.
"inte här" sa killen och ledde bort dom andra bort från trappan, till kortsidan av sporthallen.
Jag fösökte skrika och bet,klöste och sparkade så gott jag kunde. Sevetten gick sönder och jag bet rätt i en av killarna som höll migs händer och det hördes ett knackigt ljud. Han vart röd i ansikte och anstängde sig för att inte skrika. Hans andra kompanjon Höll fortfarande fast mig och de började sparka och slå allt vad de hade mot mina revben och mot benen. Med mössan intryckt i munne kunde jag inte ropa. De böjde mig bakåt tills det hördes ett högt knack och jag kunde bara önska att det inte var min rygg. Det ända jag kunde göra nu var att vara still. Hur jag än gjorde skulle jag förlora ändå och det började bli dimmigt i huvudet. Det rann något varmt innanför kragen och fortsatte längs med tröjan. Jag kunde inte röra mig en centimeter, fast jag inte kunde låta bli att försöka. Någon slungade någort tungt mot min tinning och allt blev svart. Nästa gång jag vaknade kände jag vatten under min kropp, och jag hörde jag någon prata lunganade med mig, och tryckte in sina händer unde min kropp. Jag stönade men ångrade det genast och kände en våg av smärta smyga sig fram längs kroppen. Jag skrek, trotsade smärtan i kroppen och bara skrek. Jag ville bort bara bort. Jag kände hur jag lyftes upp och jag gjorde allt för att åla mig ur. Men jag hölls i ett järn grepp. Jag hade ännu inte öppnat ögonen än. Det gjorde ont i bröstet och jag andades ryckigt och tungt. Inte förens nu hade jag insett att jag var bar om benen. Jg kände de kalla höst vindarna omfamna, välkomna mina ben til himelen.
Jag öpnnade ögonen och såg fört ingenting. Efter några blinkningar så jag var jag var. Min lärare i 6:an bar mig upp för en trappa. Han såg inte på mig. Han var ganska spinkig, men orkade lyft min tungt utan extra anstängning. Jag önskade han kunde släppa ner mig. Jag hörde viskningar och tysta steg bakom mig och kända igen flera av mina klass kompisar. Jag såg ner på min kropp. Det ända jag hade på mig som jag kände ígen var mitt gröna linne+ Bh och trosor. Jag var invirad i vad jag trodde var min lärares jacka, men den täckte inte benen. Sedan var jag medvetslös igen.
När jag vaknade nästa gång låg jag hårt fast spänd på en bår påväg in i en gul van. En ambulans. Jag kände inte min kropp och jag frös. Någon kramade min hand och jag insåg att flera såg på. När jag fösökte vända på huvet skreka jag av smärta igen. Och sen var jag medvetslös igen.
Nästa gång jag vaknade var jag i ett vitt rum. Alldeles ensam. När jag försökte byta ställing såprotesterade min kropp och det blev dimmigt igen. Men jag tänkte inte somna om igen. Jag vred på mi friska hand, den kliade något förskräckligt. Och jag höll på att svimma, hela handen var full av blåmärken och variga skärsår. Och det satt en dropp nål mitt på handryggen.
Jag ryggade till när dörren öppnades, jag hade inte lagt märke till den förut, och två män i vita rockar gick in. Jag tänkte dra efetr andan men mindes bättre och lät bli. "Hej, Therese. Hur mår vi?" sa en ut av dom
Jag svarde inte. Han rycket på axlarna och log inbjudande. Jag log inte, det skulle göra för ont. Dom kollade droppen coh pillade på en dator med min hjärtfrikvens på och jag bara såg på. Han frågade frågor och Undersökte mig noga medans den andra killen skrev i min jornal. jag nickade lite förstrött som svar. "Hur mår du?" Upprepade han. Jag bara blinkade. " Din klass väntar på dig utanför, ska jag släppa in dom?" Den här gången gjorde jag nått som skulle föreställa en nicking. Han försto och båda traskade ut. Dörren han inte ens gå igen innan en skock 12 åringar och en 50 åringa gick in. Jag bara blundade och förökte ignorera dom. Det var skönast så. Min lärare kom fram och satte sig på en stol bredvid min bänk liknande säng, som jag också inte sett förut. Barnen stog runt sängen och såg på. Jag stänge ögonen igen och väntade på frågor. Och dom kom, i en störtflod. Min lärare tystade dom med en hand och sa "Hur är det med dig?" Jag försökte verkligen svara, det gjorde jag verkligen. "Inte bar" svarade jag med svag rosslig röst "var är jag?" Det hade ännu inte gått upp för mig då att jag var på ett sjukhus. När han sa det for en stöt genom ryggen och jag kved till. Jag kände en tyngd lätt från sängen och jag tittade mot källan till stöten. Min klasskamrat såg ursäktande på mig och jag bara la tillbaka huvudet mot kudden. Det var tyst, alla betraktade mig noga. Tillsist yttrade jag mig. " Är jag död än?" frågade jag alvarligt, med slutna ögon. Jag ´hörde flera fövånade stön från folket runt min säng. "Om jag inte är det nu är jag nog det snart. Jag tror min ryggrad är av." Min lärare såg förvåna på mig, och jag förklarade " Jag hörde den knäckas innan du kom" Sa jag sakligt och lät inte det minsta orolig över det faktum att jag aldrig skulle kunna gå igen. Min bästa tjej klass kompis såg förtvivlat på mig. " Vad hände?" frågade hon. Och jag svarde raskt. " They broke my bones and smached my head and cruched my bak. I guess. Efter det tror jag att dom stenademig eller nått likanade, Sen kommer jag inte ihåg någt mer" sa jag och förvånades över att jag klarade att prata engelska i det här läget.
Ingen sa något på en långstund. "När kommer du tillbaka till skolan, jag menar du har ju varit i koma i 2 veckor" sa någon, men det började bli dimmigt igen. 2 veckor? Kunde det vara sant? Att någon tig min hand fick mig att vakna till. Det var killen jag älskade. Vi var ensamma, jag hade inte hört när dom andra gått. Han höll min hand så hårt att det gjorde ont. Men kärlek gör ont. Han lutade sig framåt och viskade " jag älskar dig hur du än är, hur du än ser ut och var du än är. Kom ihåg det." Och så kysste ahn mig på kinden. och i pannan och på munnen.
Och när han gick, var allt brutet, förutom mitt hjärta.

Den här historien är baserad på en riktig historia om mig själv. Den skulle igentligen behöva vara mkt längre.
<3