Olyckan(En halvsann berättelse)

Skriven av Mio, 10 år från Trollhättan.

Steg.. nej små, snabba, smidiga steg.
Någon springer.. Någon kommer emot mej!
Bang! Jag krockar med en kille, huvudet kortare än mej och vi båda fick var sin rejäla smäll, han i huvudet och jag på höger arm.
Jag måste flugit tio meter! Rätt in i ett litet torgstånd där en flintis med en stor skägg-stubb sålde grönsaker.
Jag såg upp och märkte att jag hade väldig tur..

Hej, jag heter Jon; Jon Alexander Ivar Pettersson, eller bara Jon.
Helst Jon. Jag är 14 år och har PRECIS slutat skolan.
Det är sommar och jag var på väg hem efter en lång skolavslutning som jag trodde skulle varit över för två timmar sedan, och det hade varit bra om den varit det också för..

Jag kände att jag blödde.
Var blödde jag? Jag kände med min vänstra hand på min högra arm, Aj! Jag hade fått ett stort skrapsår på min högra armbåge. Jag låg på rygg. Såg upp i himlen en kort stund och kände sedan hur yr jag blev.
En tjock flintis med mycket skägg såg jag sedan stå och stirra över mej.
Han såg nästan italiensk ut, jag vet inte varför.
Av någon anledning så tror jag att jag stirrade extra mycket på honom bara för att han stod där lutad över mej.
Ett ögonblick passerade och jag insåg hur pinsamt detta faktiskt var..
Jag försökte resa mej upp men blev stoppad av min högra arm som vek sej och jag kunde bara inte hålla in mitt skrik..
-"Aaaaaahj!!" vrålade jag och såg mej sedan hastigt omkring, jag önskade helst att ingen hade sett det där.
Och sådan tur FÖR MEJ var att inte alla kollade på mej.
-"Mår eh.. du bra?" en kvinna med långt, brunt hår i en tofs och klädd i en blå klänning av tyg såg lite försiktigt på mej.
Jag kände hur jag rodnade och försökte dölja det genom att se lite i marken.
-"Jo.." Jag satt och försökte återigen resa mej upp då kvinnan med tofsen gav till ett skri.
Jag ryckte till, såg rakt framför mej och såg en hel hop med folk som stod i en ring runt.. jag vet inte..
Jag blev väldigt nyfiken och ställde mej vingligt upp för att gå och kolla.
Det blev en chock när jag så vad det var.. eller rättare sagt, VEM det var.
Pojken jag krockat med var nästan helt täckt med sitt eget blod.. på marken. Han blundade.
Jag.. höll ärligt talat på att svimma, men en man med blont hår fångade upp mej och frågade om inte han borde ringa efter en extra ambulans..
Jag kunde inte svara, jag kände hur allt blev allt mer otydligare.
Det sista jag kommer ihåg var att den blodiga pojken reste sej upp, gick mot mej och bad om ursäkt, jag glömmer aldrig hans ord:
-"Jag..(han andas tungt) är så ledsen, men jag.. måste gå.."
något i den stilen och han började släpa sej fram bland allt folk.
De stirrade efter honom och varje gång han höll på att tappa balansen sträckte sej personen närmast honom ut en hand och stödde honom.
Jag var riktigt rädd, och sen jo, det gjorde jag faktiskt, tappade jag medvetandet. Sådan tur är vaknade jag på ett sjukhus och fick reda på att pojken klarade sej, han hade blivit skött lite lätt men förklarade sedan att han var tvungen att gå. Läkarna och doktorerna hade försökt hålla honom kvar men han hade tydligen rymt där ifrån, jaja, inte mitt fel.
Jag mår bra och min familj är här.. Tja'rå!