En djup saknad

Skriven av en anonym tjej, 12 år.

Jag satt ute i solen och läste ur boken 'Blondie' av Birgitta Andersson. När jag läste den sista meningen i kapitel tre kändes det som en virvelvind grep tag i mig, men ingenting verkade mystiskt. Det verkade som en vana. Eller... var jag tvungen att märka av varendaste sak? Nej, nu hade jag tappat suget för att läsa.
Jag la undan boken och sneglade på klockan. Halv fem. I skuggan var det alldeles för kallt att vara och i solen var det för varmt, och ändå var klockan halv fem!? Jösses, det måste vara något fel på den där klockan!
Jag mindes tillbaka på det som hände för ungefär fem år sedan. På min 40-års dag så skulle jag och min dåvarande man Olof fira för oss själva, och då glömde jag bort spisen när vi skulle smyga över till grannarna Tina och Paul för att se vad de gjorde. Olyckligt nog var ingen hemma, så jag vandrade hem. Olof gick en omväg eftersom han älskade att gå långa sträckor hemåt.
När jag var utanför dörren så störtade elden emot mig och jag slungades nästan baklänges av den smäll som ekade i natten. Jag hörde hur vatten strilade längre bak och i samma stund uppenbarade sig Olof som skvätte vatten på elden. Elden gav sig på Olof istället och jag blev fri från den varma kötteln. Jag gick iväg ett par meter för att ringa 112 och jag kastade jag upp min mobil och ringde 112. Jag förklarade sitatiounen för en ovanligt lugn och behärskad kvinna som bara svarade 'Okej, tack för ditt samtal', exakt som om hon vore en telefonsvarare som senare rapporterade vad jag hade sagt till brandmännen.
När jag la på luren så hörde jag hur smällen fortfarande ringde i mina öron och Olofs skrik skärde genom natten.
'Hjälp, hjälp, hjälp!' vrålade Olof, men för varje gång han skrek svek hans röst honom och tillsist, när brandmännen äntligen kom, så var hans skrik bara ett konstigt guggel.
Jag vaknade ur mina tankar när min dotter Katarina gick in och smällde igen dörren. Snabbt gick jag in i vardagsrummet där Kattis satt och såg grinig ut.
'Vad är det, älsklingsgumman?' frågade jag och strök över hennes bleka hår, men hon bara gick rakt ut genom bakdörren som stod öppen.
Jag sjönk ihop i soffan till en livlös hög, men jag vaknade till liv när Olle, min pojkvän, steg in i rummet. Han satte sig bredvid mig och la en kraftigt byggd hand på mitt lår och log sådär kyligt som bara han kunde.
Jag slingrade mig ur hans grepp och försvann in i mitt kontor.
Kontoret var det endaste stället jag kunde vara själv på. Härinne kunde jag filisofera, men just nu var inte det viktigaste att filisofera. Just nu var det viktigaste att finna en utväg från detta helvete; döden.
Jag lade pekfingret på pistolens avtryckare och räknade tyst för mig själv.
1.. 2.. 3..